ACATIIMI 1/13 tulosta | sulje ikkuna

Är reformerna universitetens främsta uppgift?

Enligt Acatiimis läsarenkät uppskattas tidningen och dess innehåll anses pålitligt. Jag kan ändå dra mig till minnes en kommentar där läsaren önskade att tidningen någon gång kunde ta avstånd från fackföreningsrörelsens ibland så ”negativa världsbild” och i stället berätta om fall där ”allt löper väl” mellan universitetet och personalen. Vi tackar för detta och även för all annan feedback som nog kommer att beaktas. Visst har vi också mycket gott att berätta om arbetsplatser och universiteten överlag. Och säkert finns det också andra sätt att sprida information – t.ex. en syntes av åsikterna ovan, en vision av hur ”allt kunde löpa” ännu bättre.

Jag kommer väl ihåg hur det kändes efter den första månaden som lärare på universitetet år 2003: det kändes som om man hade fått ett kok stryk. De mer erfarna kollegorna log empatiskt — mycket jobb, va? Så gick de första åren. Jag förberedde lektioner, undervisade, bedömde studentprestationer, deltog i institutionens verksamhet.

Sedan började det. Vi fick examensreform, nytt lönesystem, kvalitetssystem, universitetsreformen med nytt ledningssätt och ny verksamhetskultur. Vi fick större kandidathelheter och ny institutionsstruktur. Stödpersonalen utlokaliserades till centralerna för campusservice. Däremellan försökte vi förbereda och kommentera strategier och målprogram från institutions- till universitetsnivå samt forska och utveckla undervisningen. Förtroendemännen hade sina egna utmaningar: den gamla verksamhetskulturen på ämnesinstitutionerna förpassades med en gång till historien. Debatten om t.ex. behovet av samarbetsorgan pågår fortfarande.

Samtidigt driver ministeriet på strukturell utveckling och omorganisering av utbildningsansvaret. Enligt ryktena behöver vi nya, kortare examina vid sidan av de gamla. Jo, jag tackar.

Visst behöver universiteten reformer. Vid sidan av denna ”massproduktion” av reformer kan man dock inte undgå att märka en total avsaknad av oro för hur mycket reformerandet berövar tid från undervisning och forskning – både under och efter reformerna. Resultaten har inte heller gjorts genomskinliga för universitetssamfundet. Ingen har frågat dem vilkas jobb som skulle underlättas och effektiveras hur reformerna i själva verket har påverkat deras vardag.

Men vad behöver vi ytterligare? Ett universitet är inget universitet utan studenter, m.a.o. sin utbildningsuppgift. Det är hög tid att satsa på undervisningen och erkänna dess resultat. I synnerhet borde man satsa på undervisningen och handledningen under första läsåret. Också forskningen blir synlig för studenterna genom utbildningen. Vi behöver tid för växelverkan mellan lärare, forskare och studenter. Vi behöver uppskattning för detta arbete.

Undervisningens betydelse borde således erkännas och dess resultat jämställas med och belönas på samma sätt som artikelskrivandet. Lärarnas mellankategori borde ha karriärstigar — vid sidan av högklassig forskning är ju en undervisning som leder till högkvalitativa examina universitetens huvuduppgift.

Dessutom behöver vi mera universitetsstuderande med invandrarföräldrar. Varför återspeglar våra föreläsningssalar inte hela samhället, såsom vid yrkeshögskolorna? Hur kan vi åtgärda detta missförhållande när vi utvecklar inträdesproven och urvalssystemet?

Till hög kvalitet hör också att karriärerna förlängs i startändan, d.v.s. studierna bör inte dra ut på tiden och antalet avbrutna ska minimeras. Jag måste ställa frågan: varför utvecklar man och experimenterar med allt annat men inte satsar på undervisningen?

Seppo Sainio
ordförande,
Förbundet för undervisningssektorn vid universiteten YLL

  • Artikkeli löytyy painetun lehden sivulta 5

ACATIIMI 1/13 tulosta | sulje ikkuna