Ledare

Till visionsarbete med innehållet före

Det av Undervisnings- och kulturministeriet ifjol inledda visionsarbetet överförs i år till arbetsgrupper vilkas uppgift är att dryfta hur visionen bör förverkligas. Helhetsmålsättningen är att höja den offentliga och den privata TUI-finansieringens andel till fyra procent av BNP och ge över hälften av de unga åldersklasserna högskoleexamen. Arbetsgruppernas uppgift är att skapa en vägkarta för förändringen.

I form av siffror väcker målsättningarna knappast något större motstånd i vetenskapssamfundet. Tvärtom visar de vilken uppskattning utbildning och forskning röner. I detta nu är det snarare förändringssätten som orsakar friktion mellan högskolepolitiska beslutsfattare och dem som ska förverkliga förändringarna.

De valda metoderna är inte så lyckade ifall man måste fråga efter lagenlighet. Till exempel fick Östra Finlands Universitet i höstas en reprimand av justitieombudsmannen då universitetet började organisera sin IT-undervisning på ett sätt som stred mot den dåvarande lagstiftningen. Diskussion väcktes också av de grundlagsenliga problem som grundlagsutskottet upptäckte i samband med den s.k. Tampere3-lagstiftningen.

Den snabba takten beror inte bara på viljan att vara proaktiv. ”Grundlagsenligt problem” är en eufemism för det att någon instans oberättigat försöker ta makten, eller att det finns en risk att någons intressen blir kränkta.

Den nuvarande lagen anger inte var tvisterna bör avgöras. Det är till exempel universitetsstyrelsen som beslutar om instruktionen, men vad göra om någon misstänker att instruktionen strider mot universitetslagen eller rentav mot grundlagen? I praktiken finns det ingen fungerande lösningsmodell.

Lyckligtvis har de centrala principerna förtydligats. Såväl grundlagsutskottet som emeritusprofessor Tarmo Miettinen i sitt av Professorsförbundet nyligen publicerade utlåtande har konstaterat att universitetens autonomi fortfarande innebär verklig autonomi hos universitetssamfundets medlemmar. Om detta inte blir klart för alla parter stupar man på samma hinder om och om igen.

Detta är något som inte heller systemets förnyare eftersträvar. Universitetsanställda har bevisat sin förnyelseförmåga i olika sammanhang på flera orter. Samarbetet mellan universitet och yrkeshögskolor har redan hunnit långt, för att inte tala om universitetens interna reformer. En organisationsreform kan dock inte vara universitetens huvuduppgift och inte heller den näst viktigaste.

Ändå borde man föra en fördomsfri och även detaljerad diskussion kring arbetsfördelningen mellan universitet och yrkeshögskolor. Högskoleutbildningen präglas av ett flertal olika behov och relationer till arbetslivet och regionerna, och såsom yrkeshögskolorna förbereder också universiteten sina studenter i första hand för arbetslivet.

Det är inte lätt att leda universitet med hjälp av visioner på hög nivå, och detta inte bara därför att universitetsanställda har utbildats till att ställa sig kritiska till dylika visioner. Forskningens och utbildningens påverkan och målsättningar är för mångfasetterade för att kunna utkristalliseras till en enda föreställning.

Oavsett visionen vinner slutligen de som lockar idérika människor till sig och tar hand om sina anställda på lång sikt. Universitetens dragningskraft ligger inte i deras organisationsmodell utan snarare i syftet som de vill tjäna. Tanken om människor och samfund som seriöst försöker göra världen till ett bättre ställe har alltid varit lockande. Konkreta bevis för denna strävan ges av undervisning och forskning. Det är bara ett fåtal för vilka detta samfund kan öppna vägen till ära och berömmelse, men för långt flera erbjuder det möjlighet att med hjälp av kunskap utveckla sig själva och världen.



Petri Koikkalainen
ordförande, Forskarförbundet


Painetussa lehdessä sivu 4