• pääsivu
  • sisällys
  • Björn Fant
    ordförande
    Forskarförbundet

    Förhandlingarnas vår


    Våra tjänstekollektivavtal är uppsagda och vi står inför en ny förhandlingsrunda, som skall ske förbundsvis. Våra förbund inom universitetssektorn förhandlar emellertid via AKAVA-OS, om inte något förbund anser sig vara så starkt, att det bryter sig ut och börjar föra egna förhandlingar. Vad är det då som avgör för-handlingsresultatet?

    Sakargument eller en stark organisation med ett starkt strejkvapen?

    Förhandlingarna måste givetvis bygga på sakargument. Arbetstagarna motiverer sina krav vilka i sin tur förs fram till motparten, dvs arbetsgivarnas förhandlingsorganisation. Argumenten vägs mot varandra och man kan mycket väl tänka sig att arbetsgivarnas representanter säger att det inte finns utrymme för några större justeringar av lönerna.

    I ett kärvt förhandlingsläge behöver man vapenskrammel, dvs arbetstagarna hotar med störningar i arbetet, en strejk, som helst borde vara förödande om den skall utöva tryck på förhandlingarna.

    Våra förbund håller nu på med att putsa upp strejkvapnet för att påminna om situationens allvar. En utredning gjord av AKAVA visar att de statliga lönerna halkade efter den privata sektorns efter den senaste förbundsvisa uppgörelsen år 1994. Eftersläpningen är något olika i olika inkomstgrupper. En jämförelse av tjänsternas lönemässiga konkurrenskraft, som den statliga Valpas-gruppen utfört, visar att de statsanställda experternas och chefernas löner ligger 10-30 % under den allmänna lönenivån. Kommer dessa argument att ha tillräcklig slagkraft i de inkomstpolitiska förhandling-arna?

    Det är uppenbart att vi har fina argument, men det är inte enbart våra sakargument som fäller avgörandet. De målsättningar för förhandlingarna som våra förbund har, kan konkretiseras till att man bör komma överens om en procentuell höjning av lönerna samt om en justeringspott, som är betydande i förhållande till den procentuella lönehöjningen. Dessutom har vi som mål ett åtgärdsprogram för de strukturella problem, som Valpas-gruppen pekar på.

    Hur kan man förbättra universitetstjänsternas löner? I en teoretisk modell finns det många möjligheter. Om lönepotten är konstant och om ingens lön får minska, måste alltså antalet tjänster minska om någon skall få löneförhöjning. Vårt förslag är emellertid, att lönebudget-en måste öka.

    Staten har möjligheter att öka denna, emedan statens inkomster kraftigt stigit under senare år; dessutom ställer undervisningsministeriet större krav på oss via antalet examina som skall produceras. Det viktiga arbetet med att utbilda experter för samhällets olika uppgifter samt att utför den framtidsforskning som grundforskningen utgör, måste belönas med en konkurrenskraftig lön.

    Statens arbetsmarknadsinstitut anser att det endast genom införandet av ett nytt lönesättningssystem är möjligt att på ett konkurrenskraftigt sätt betala för goda arbetsprestationer. Det kan tänkas att det är så, men vi har redan via olika tillägg småningom börjat få in en individuell lönesättning.

    Arbetet med tjänstestrukturen, där man får in en klarare arbetsfördelning tjänar även samma syfte. Vi söker system för hur vi skall kunna höja lönerna, men är vi nu i våra tankegångar inne i det berömda ekorrhjulet?

    Jag kommer osökt in på Juha Siltalas tankar om vårt konkurrenssamhälle. Vart för oss detta resonemang om lön för ett ansvarsfullt arbete, förkovran, livslångt lärande, samt om inbördes konkurrens? Blir livskvaliteten lidande? Borde vi i stället sätta tyngdpunkten på något annat inför förhandlingsrundan? Som ett kort svar på mina frågor vill jag framföra att var och en måste söka sin linje. Man måste hitta en rytm, där man är i balans med arbetet och med samhället i övrigt. Är det svårt för en stor grupp att hitta denna balans måste t.ex. arbetsmiljön åtgärdas via kollektiva åtgärder.

    Björn Fant
    ordförande
    Forskarförbundet