Förhandlingarnas vår
Våra tjänstekollektivavtal är uppsagda och
vi står inför en ny förhandlingsrunda, som
skall ske förbundsvis. Våra förbund inom
universitetssektorn förhandlar emellertid via
AKAVA-OS, om inte något förbund anser sig vara
så starkt, att det bryter sig ut och börjar föra
egna förhandlingar. Vad är det då som avgör
för-handlingsresultatet?
Sakargument eller en stark organisation med ett starkt strejkvapen?
Förhandlingarna måste givetvis bygga
på sakargument. Arbetstagarna motiverer sina krav vilka i sin tur förs fram till motparten,
dvs arbetsgivarnas förhandlingsorganisation.
Argumenten vägs mot varandra och man kan mycket väl tänka sig att arbetsgivarnas
representanter säger att det inte finns utrymme
för några större justeringar av lönerna.
I ett kärvt förhandlingsläge behöver
man vapenskrammel, dvs arbetstagarna hotar med störningar i arbetet, en strejk, som helst
borde vara förödande om den skall utöva tryck
på förhandlingarna.
Våra förbund håller nu på med att
putsa upp strejkvapnet för att påminna om
situationens allvar. En utredning gjord av AKAVA
visar att de statliga lönerna halkade efter den
privata sektorns efter den senaste förbundsvisa
uppgörelsen år 1994. Eftersläpningen är
något olika i olika inkomstgrupper. En jämförelse
av tjänsternas lönemässiga konkurrenskraft,
som den statliga Valpas-gruppen utfört, visar att
de statsanställda experternas och chefernas
löner ligger 10-30 % under den allmänna
lönenivån. Kommer dessa argument att ha
tillräcklig slagkraft i de inkomstpolitiska
förhandling-arna?
Det är uppenbart att vi har fina argument, men det är inte enbart våra
sakargument som fäller avgörandet. De målsättningar för
förhandlingarna som våra förbund har, kan
konkretiseras till att man bör komma överens om
en procentuell höjning av lönerna samt om
en justeringspott, som är betydande i
förhållande till den procentuella lönehöjningen.
Dessutom har vi som mål ett åtgärdsprogram för de
strukturella problem, som Valpas-gruppen pekar på.
Hur kan man förbättra
universitetstjänsternas löner? I en teoretisk modell
finns det många möjligheter. Om lönepotten är konstant
och om ingens lön får minska, måste alltså
antalet tjänster minska om någon skall få
löneförhöjning. Vårt förslag är emellertid, att
lönebudget-en måste öka.
Staten har möjligheter att öka denna,
emedan statens inkomster kraftigt stigit under senare år; dessutom ställer
undervisningsministeriet större krav på oss via antalet
examina som skall produceras. Det viktiga arbetet
med att utbilda experter för samhällets olika
uppgifter samt att utför den framtidsforskning
som grundforskningen utgör, måste belönas
med en konkurrenskraftig lön.
Statens arbetsmarknadsinstitut anser att det endast genom införandet av ett
nytt lönesättningssystem är möjligt att på ett
konkurrenskraftigt sätt betala för goda
arbetsprestationer. Det kan tänkas att det är så, men vi
har redan via olika tillägg småningom börjat få in en
individuell lönesättning.
Arbetet med tjänstestrukturen, där man
får in en klarare arbetsfördelning tjänar även
samma syfte. Vi söker system för hur vi skall
kunna höja lönerna, men är vi nu i våra
tankegångar inne i det berömda ekorrhjulet?
Jag kommer osökt in på Juha
Siltalas tankar om vårt konkurrenssamhälle.
Vart för oss detta resonemang om lön för ett
ansvarsfullt arbete, förkovran, livslångt lärande, samt
om inbördes konkurrens? Blir livskvaliteten
lidande? Borde vi i stället sätta tyngdpunkten på
något annat inför förhandlingsrundan? Som
ett kort svar på mina frågor vill jag framföra att
var och en måste söka sin linje. Man måste hitta
en rytm, där man är i balans med arbetet och
med samhället i övrigt. Är det svårt för en stor
grupp att hitta denna balans måste t.ex.
arbetsmiljön åtgärdas via kollektiva åtgärder.
Björn Fant
ordförande
Forskarförbundet
|