• pääsivu
  • sisällys
  • Björn Fant
    ordförande
    Forskarförbundet

    Bologna 1999: utveckling av den högre undervisningen i Europa


    Bologna 1999 (ref. tex. http://www.unige.ch/cre) är en deklaration om den högre undervisningen i Europa som undertecknades av 29 europeiska undervisningsministrar den 19 juni 1999 i nämnda stad. Antalet undertecknare borde ha varit 30, men Lichtenstein glömdes bort. I deklarationen som bygger på Sorbonne deklarationen av 1998 och texten i Magna Charta Universitatum signerad av europeiska universitetsrektorer i Bologna år 1988 framhävs den högre undervisningens betydelse för samhällsutvecklingen samt behovet av en genomskinlighet hos högskoleexamina. Med Bologna 1999 har man startat en process som skall vara slutförd år 2010 och som har sin första uppföljningskonferens i Prag i maj år 2001. Initiativet till reformer har kommit uppifrån, men nu är det skäl för universitetsfolket att granska deklarationen och aktivt ta del av utvecklingsprocessen.

    Ett av målen som slås fast i deklarationen är skapandet av en sameuropeisk grund för den högre utbildningen. En sådan grund antas förbättra medborgarnas möjligheter till anställning samt till mobilitet, vilket i sin tur gör den europeiska utbildningen mera konkurrenskraftig i en internationell jämförelse. Avsikten är inte att standardisera eller uniformera den europeiska högre utbildningen, tvärtom poängteras det att de europeiska länderna skall kunna bibehålla sin särprägel och autonomi. Den akademiska friheten, som den dikteras i Magna Charta, utgör fortfarande en central princip. Man söker en gemensam europeisk strategi för gemensamma problem, och man behöver ett system för hur de individuella lösningarna skall kunna jämföras med varandra.

    Den högre utbildningen skall bygga på två huvudcykler: en lägre (undergraduate) och en högre (graduate) examen, där den första examen (Bachelor) skall omfatta minst 3 år och ge rätt till fortsatta studier (Master/Doctor) samt vara relevant för arbetsmarknaden. I finländska förhållanden måste vi gå in och analysera vad detta betyder. Universitetsstudierna är för tillfället upplagda så, att magistersexamen är slutmålet. Kan vi fortsätta på samma linje eller skall vi ge kandidatexamen större tyngd? Undervisningsministeriets tjänstemän har redan aviserat att kandidatexamen borde ges större tyngd (med hänvisning till Bologna 1999?), men denna finns inte ännu med i ministeriets resursfördelningsmodell ej heller har den fått status av en examen som magisters-examen skall bygga på. Om vi omvärderar vår kandidatexamen, finns det risk för att den påbyggnadsexamen som i Bologna-deklarationen kallas för Master┤s eller Doctor┤s -examen helt enkelt är en doktorsexamen. Vi har några år på oss att avgöra hur vi vill ha det. Yrkeshögskole-examen måste även få en plats i detta system.

    Studentmobiliteten kräver ett system i likhet med ECTS-systemet (European Credit Transfer System) enligt vilket studieprestationer omräknas och jämförs. I Finland använder vi studieveckor för att ange studiernas omfattning, men brister i systemet finns. Studieveckorna i olika ämnen är inte helt jämförbara för att inte tala om att de ibland inte är jämförbara inom samma ämne. För en utveckling av ECTS-systemet måste vi i Finland först få till stånd en diskussion om studieveckornas jämförbarhet inom varje fakultet och sedan utveckla denna diskussion till en diskussion mellan fakulteterna. Då vi har en klar uppfattning om studieveckans omfattning kan vi gå till en europeisk jämförelse. Ett års heltidsstudier ger 60 ECTS-poäng, men hur många studieveckor motsvarar detta? 30, 40 eller 50 sv. eller något annat?

    Det har sagts att de kommande utmaningarna i samhället kräver att studenterna relativt fritt skall kunna kombinera kurser i sin examen. Studenterna har en känsla för vad som ligger i tiden och de studerar effektivast och lär sig mest om de får syssla med det de tycker om. De individuella lösningarna både på lands- och individnivå ställer krav på jämförbara kriterier och metoder med vilka man bedömer en examen. Man behöver alltså även ett europeiskt samarbete kring en kvalitetsförsäkring för den högre undervisningen.

    Björn Fant
    ordförande,
    Forskarförbundet