Om universitetens samhälleliga ställning

Universiteten grundades en gång i tiden för att ta hand om den andliga bildningen i samhället. Universitetens ställning och verksamhetsformer har växlat beroende på samhällets krav och inställning, men universiteten har kunnat behålla en viss integritet som är kopplad till begreppet akademisk frihet. Universitetens centralaste uppgift är utbildningsuppgiften. Organisatoriskt är universiteten indelade i fakulteter. De äldsta universiteten hade fyra fakulteter: den teologiska, den juridiska, den medicinska och den filosofiska. Då verksamheten har utvidgats har fakulteterna indelats i sektioner och nya fakulteter har uppstått. Vi har i Finland ett väl utbyggt universitetssystem och regionala aspekter samt samhälleliga nyttokrav är en inte oväsentlig del av universitetens resultatansvar.

Det senaste årets diskussion om universitetens basfinansering har nu kommit in i ett läge där vi måste definiera samhällets ansvar för universiteten. För vad har vi våra universitet och hur skall universitetens verksamhet dimensioneras? Det råder konsensus om att samhället behöver universiteten som institutioner där fri forskning får frodas och där den högsta utbildningen ges. Principen om den fria forskningen är central. Det vetgiriga samhället frågar efter innovationer och erfarenheten visar att de största upptäckterna görs på ett oväntat sätt. De är inga beställningsverk. Vi måste ge forskningen frihet att välja och definiera sina mål och metoder samt verksamhetsformer.

Nedgången i universitetens basfinansiering har delvis kunnat kompenseras med extern finansiering. Forskningverksamheten har kunnat upprätthållas via den externa finansieringen och undervisningen kan skötas via köp-tjänster som blir möjliga i en rörlig ekonomi. Då den externa finansieringens andel ökar, ökar även ett visst beroende till finansiären och principen om den fria forskningen naggas i kanterna samtidigt som samhället något glider från sitt ansvar. Minskar basfinansieringen, minskar undervisningsresurserna och examina produceras till ett lägre pris. Är då verksamheten effektivare eller har man prutat på kvaliteten?

Hur definierar vi examens kvalitet? Kvaliteten kan mätas med olika kunskapsindikatorer, men en viktig indikator är även examens efterfrågan. Efterfrågan mäts på arbetsmarknaden. Samhället gör via undervisningsministeriet en beställning på antalet examina och vid resultatförhandlingarna bestäms examens pris. Den senaste trenden har alltså varit, att man velat betala allt mindre för en examen. Denna trend måste vi bryta. Kan man få mera betalt för en examen eller skall produktionen minskas? Vårt utbildningspolitiska program bygger på att antalet examina skall utökas, vilket borde tillföra mera resurser till systemet, men tillskottet har inte motsvarat behovet och man kan alltså förutse en kvalitetssänkning. Ett upprätthållande av kvaliteten skulle kräva en volymmässig minskning av examina. Diskussionen om en produktionsminskning är dock svår att föra. Den är emot den politiska trenden och den för in på prioriteringsfrågor.

Universitetsanställda och deras fackförbund samt studenterna är angelägna om att få diskutera universitetens ställning med de politiska beslutsförfattarna. Förståelse för vår sak har vi fått i riksdagen, men det har varit svårt att komma framåt i diskussionen om substansfrågorna med beslutsfattarna vid undervisningsministeriet. Skall universiteten få utvecklas så, att de alltmera är beroende av de resurser de kan skaffa på den fria marknaden? Samhället är dock villigt att finansiera och köpa den största andelen av universitetens tjänster. Hur definierar vi kvalitetskraven och var sätter vi de volymsmässiga gränserna? Målsättningen bör vara att vi skall ha kvalitetsmässigt högt-stående universitet, där den fria forskningen får frodas och där den högsta utbildningen ges. Utbildningens kvantitet har redan nått det eftersträvade målet.

En skön och avstressande sommar tillönskas
Acatiimis alla läsare!

Björn Fant
ordförande
Forskarförbundet

(painetun lehden sivulla 4)