Befrämjandet av jämställdheten vid
universiteten

Den akademiska världen verkar präglas av att män och kvinnor sköter samma arbetsuppgifter med olika tjänstebeteckningar. Redan länge har ju majoriteten av de studerande varit kvinnor, men när det gäller de högsta universitetstjänsterna har kvinnornas andel fortfarande varit anspråkslös. Detta kommer bek-lagligt tydligt fram även i Forskarförbundets med-lemsenkät. Det är alarmerande att skillnaden mellan genomsnittslönerna för de män och kvinnor inom den samhällsvetenskapliga branschen som disputerat efter år 1994 var över tre hundra euro i april 2001.

Hur kan löneskillnaderna bland samhällsvetarna förklaras? De som hade deltagit i enkäten arbetade i liknande undervisnings- och forskningsuppgifter inom universitetsväsendet. Männen var något äldre. De var dock avsevärt oftare än kvinnorna professorer i tidsbundet tjänsteförhållande. På basis av materialet kan man inte svara på frågan varför just männen hade gjort framsteg i karriären och blivit professorer. Säkert finns det även andra förklaringar än de som baserar sig på könet. Statistiskt är iakttagelsen dock inte unik. Motsvarande skillnader har framförts i Acatiimi i samband med placerandet av universitetslektorer i olika löneklasser vid Helsingfors universitet.

Skillnaderna mellan könen både i tjänste- och i lönestrukturen utgör stora utmaningar när det gäller såväl de nya avlöningssystemen som tjänstestrukturerna. De nuvarande problemen måste lösas, för endast på så sätt kan de nya systemen bli allmänt accepterade.

Skillnaderna mellan könen är dock bara ett av missförhållandena i universitetsvärlden. Stipendieforskarnas ställning är ytterst problematisk. De är absolut nödvändiga när det gäller att uppnå det antal examina som uppsatts som mål, men det är skan- dalöst hur ringa de uppskattas och vad de utsätts för i vårt samhälle som i övrigt vill svära vid kunnandet. Vid universiteten åsidosätts stipendieforskarna såväl när man fördelar arbetsrum eller ersätter forsknings-kostnaderna som när det gäller val inom universitetsväsendet. Hur ringa det övriga samhället uppskattar stipendieforskarna belyses av bristerna i stipendieforskarnas socialskydd och pensionssystem.

Det finns olika skikt bland de anställda vid universiteten. Alltför ofta anses endast forskarna och lärarna vara nödvändiga för universiteten. I samma andetag degraderas de övriga akademiska sakkunniga vid universiteten till personal vars uppgift det bara är att assistera vid forskningen och undervisningen. Vad skulle väl vara trevligare än att arbeta som akademiskt utbildad sakkunnig med en medhjälparstämpel i pannan?

Den externa finansieringen har indelat forskarna vid universiteten i herrskap och tjänstefolk. Projektforskarna koncentrerar sig på forskning, medan de med budgetmedel avlönade forskarlärarna kan bedriva forskning endast under de pauser som uppstår mellan undervisning, personlig handledning, administrativa uppgifter och övrig samhällelig serviceverksamhet. I samband med sina projekt har projektforskarna möjlighet såväl till tjänsteresor med dagtraktamenten som till språkvård och –granskning, vilka beklagligt ofta är förmåner som de med budgetmedel anställda bara kan drömma om.

Men också projektpersonalen lider av ett missförhållande, nämligen snuttarbeten. Det är nästan omöjligt att bli integrerad i arbetsgemenskapen, då man städslas för en månad åt gången. Den kontinuerliga osäkerheten utgör också en av de största stressfaktorerna vid universiteten. Arbetstagarnas illamående reflekteras även i arbetsgemenskapen. Ingen organisation kan länge stå ut med att över sextio procent av dess personal har tidsbunden anställning. I ljuset av Högsta förvaltningsdomstolens senaste beslut verkar det också vara klart att projektfinansieringen inte utgör en sådan grund för tidsbundna anställningar som avses i tjänstemannalagen.

Statsmakten bör alltså så fort som möjligt skrida till åtgärder för att få bukt på lagstridiga tidsbundna anställningar. Det ökade antalet tidsbundna tjänsteförhållanden har ju baserat sig på universitetens otill-räckliga grundfinansiering, vilket gör att problemet kan lösas lätt. Eftersom den nya undervisningsministern tidigare visat en så stark profilering i jämställdhetsfrågorna, väntar vi oss att hon på ett fördomsfritt sätt skall ta itu med ovannämnda missförhållanden i jämställdheten inom universitetsväsendet. Organisationerna är beredda att dra sitt strå till stacken för att befrämja jämställdheten, men kommer statsmakten och arbetsgivarparten att visa samma förståelse?

Antero Puhakka
ordförande
Forskarförbundet

(painetun lehden s. 4)