• pääsivu
  • sisällys

  • Vesa Kulmala
    ordförande
    Universitetslektorernas förbund

    Främjar tjänstestrukturen karriärutvecklingen?


    Finlands universitetsrektorers råd har nyligen godkänt en slutrapport som den av rådet tillsatta arbetsgruppen lagt fram. Rapporten fokuserar på en utveckling av tjänstestrukturen för forskning och undervisning vid våra universitet. Utredningen är ett välkommet inslag i debatten om eventuella åtgärder i ämnet, en verksamhet som undervisningsministeriet inte på något sätt velat styra.

    Enligt rapporten råder mellan ministeriet och universiteten enighet om de allmänna principerna, nämligen att universiten behöver en tjänste- och lönestruktur som för universiteten skapar förutsättningar för att ta hand om de anställda, som gör en långsiktig karriärutveckling möjlig, som stärker universitetens konkurrenskraft i rekryteringen av arbetskraft och som därtill främjar den nationella och internationella mobiliteten. Dessa målsättningar kan säkert accepteras av samtliga universitetsanställda. När det däremot blir frågan om huruvida dessa mål borde nås antingen med hjälp av en ny tjänstestruktur eller genom en lönereform, går åsikterna isär. Universitetslektorernas förbund har företrätt den linjen att man borde ha startat med en reform av tjänstestrukturen medan finansministeriet anser att en motiverande lönereform borde genomföras före alla övriga reformer. Undervisningsministeriet tycks företräda den synpunkten att båda åtgärderna bör följas åt.

    Enligt undervisningsministeriet skiljer sig universiteten från andra statliga ämbetsverk och följaktligen behöver de då en sådan tjänstestruktur att ett gemensamt kollektivavtal på ett flexibelt sätt kan tillämpas vid olika typer av universitet. Visserligen kan man redan nu, utifrån rådande tjänstekollektivavtal, höja avtalslönerna på ett flexibelt sätt, men tyvärr sker detta ytterst sällan. Däremot förekommer det på vissa håll en vilja att gå under avtalslönerna. Exempel på detta är tekniska högskolans tjänstebeteckningar undervisande forskare och universitetslärare, den av Åbo Akademi lanserade tjänstetypen amanuens samt Jyväskylä universitets lektorstjänst som förutsätter magistergrad och som är avsedd för tjänstgöring vid öppna universitetet och språktjänst, en tjänstetyp som kanske inte bryter mot avtalets bokstav med däremot mot dess anda.

    Förslaget till ny tjänstestruktur tar i detta skede inte ställning till tjänstebeteckningar, men inställningen till de nuvarande beteckningarna framgår tydligt. Lägst på trappstegen placeras de tidsbundna utbildningstjänsterna (doktoranderna, doktorassistenten på post doc stadiet och forskardoktorn). De två högre trappstegen besätts av de egentliga universitetslärar-tjänsterna som huvudsakligen är tillsvidareanställningar. Här finner vi i förslaget beteckningarna forskande lärare, universitetslektor och klinisk lärare. Högst placeras professorerna. Behörighetskravet för en egentlig lärartjänst eller en post doc -tjänst är i huvudsak minst doktorsexamen. Det nya systemet borde föregås av en tillräckligt lång övergångstid.

    Inom konstämnena borde det vara möjligt att bli behörig också med konstnärliga meriter.
    Detta utmärkta förslag glömde egentligen bara en sak. Av en person som blir vald till en egentlig undervisningstjänst vid ett universitet bör också senast efter övergångsstadiet krävas till en början minst 15 studieveckors studier som stärker den pedagogiska sakkunskapen. En del av dessa studier kan avläggas i anslutning till doktorandstudierna.

    Rapporten tar också ställning till den sk. Kekäle-arbetsgruppens förslag till kravnivåkartläggning av arbetsuppgifterna samt personbaserat lönetillägg. Risken är att dessa leder till ett ännu mera byråkratiskt och segmenterat system än det nuvarande.

    Det är önskvärt att arbetsgruppen under ledning av undervisningsrådet Juhani Dammert tillsammans med arbetsmarknadsparterna kan enas om metoder som skapar en tillräcklig flexibilitet för karriärutveckling. Huruvida lösningen är ett för privata sektorn typiskt sporrande system med resultatlön som de berörda förbinder sig vid är en helt annan fråga. Enligt rapporten borde ett sådant system väljas. I princip borde ett system som baserar sig på kravnivå och personlig prestation resultera i karriärutveckling. Förutsättningen är emellertid att arbetsgivaren efter en sporrande objektiv utvärdering verkligen har råd att belöna för ett gott resultat. Och att så är fallet tvivlar ju ingen på. Eller hur?


    Vesa Kulmala
    ordförande
    Universitetslektorernas förbund

    (painetun lehden s. 4)