Universiteten mitt i internationaliseringsprocessent

I juni publicerades en mellanrapport av utredningen Finland i den globala ekonomin. I mellanrapporten dryftas de utmaningar som arbetet och produktionen här på hemmaplan står inför. För universitetens del är rapporten intressant främst för frågorna kring förnyandet av den ekonomiska strategin som av hävd baserat sig på kunnande. Grundanalysen av universitetsväsendets betydelse för uppbyggandet av detta kunnande träffar mitt i prick. Utan våra universitet skulle det finländska samhället vara mycket annorlunda.

Detta konstaterande utgör nuförtiden en bestående del av den finländska politiska festtalsretoriken. Tyvärr verkar uppskattningen av universiteten stanna på det retoriska planet. Utmärkande för denna djupa klyfta mellan retorik och verklighet är det hur t.ex. undervisningsministeriet förhöll sig till de enstämmiga förslagen i mellanrapporten: resurserna för offentlig forskning och produktutveckling bör ökas, likaväl bör den för centrala branscher viktiga undervisningen och forskningen få ökade resurser samtidigt som utbildningsresurserna skall tryggas. Arbets-gruppens rekommendationer skulle prioriteras vid förberedandet av budgeten för år 2005, men åtminstone för undervisningsministeriets del har detta inte skett.

Ett stort problem är enligt mellanrapporten bl.a. det att universiteten inte i full skala kan konkurrera med utländska universitet på den internationella utbildnings- och forskningsmarknaden. Skall de finländska universiteten alltså inte vara tillräckligt internationella? Om vi mäter internationaliseringsgraden med antalet vetenskapliga publikationer som utgivits utomlands och med hänvisningar till finska publikationer kan vi skönja en klar stegring. Mellan åren 1996 och 2003 har antalet vetenskapliga publikationer som lärare och forskare vid våra universitet utgivit utomlands ökat med en fjärdedel.

De övriga dimensionerna inom internationaliseringen har det inte lika bra ställt. Till exempel lärarnas eller forskarnas besök vid utländska universitet eller forskningsanstalter har tydligt minskat i antal. I fjol gjordes nästan hälften färre över en månad långa vistelser utomlands än sju år tidigare. Även antalet kortare besök har minskat med nästan en femtedel.

Internationaliseringen betonas starkt, men uppenbarligen finns det ingen vilja att resa utomlands? En sannolikare förklaring till raset i antalet vistelser utomlands torde dock vara det att arbetstakten vid universiteten är så uppskruvad nuförtiden att det helt enkelt inte är möjligt att ens under en månad vistas någon annanstans. Arbetsuppgifterna skulle i så fall axlas av kollegerna som redan nu är överbelastade, och vetskap om detta dämpar onekligen reslusten.

Till all lycka är det dock lätt att finna en lösning till det ständigt ökande internationaliseringstrycket – internationalisering på hemmaplan. Då de finländska lärarna och forskarna inte har tid eller möjligheter att resa utomlands, kan internationalisering-en förverkligas på så sätt att vi lockar utländska studerande till Finland. Sedan år 1997 har antalet utländska utbytesstuderande fördubblats, likaså ges nästan dubbelt så många kurser på främmande språk, och antalet avlagda studieveckor har ökat med 176%. Samtidigt har antalet lärare ökat med t.o.m. två och en halv procent. Således ger samma lärarkår allt mer undervisning på främmande språk vid sidan av den traditionella undervisningen på båda inhemska.

Om vi ytterligare vill utöka vår konkurrenskraft i utbildningsutbudet, innebär det att vi fortfarande måste utvidga undervisningen på främmande språk. I den allmänna internationaliseringsyran håller vi alltså på att skapa strukturer som försvagar det vetenskapliga språkbrukets utveckling, vare sig det gäller finskan eller svenskan. Redan i detta nu kan vi skönja hur det egna språket hos dem som huvud-sakligen skriver på engelska utarmas. När universi-tetens nya lärarkår vänjer sig vid att skriva sina vetenskapliga alster på främmande språk, finns det inte längre något behov att använda de inhemska språken i undervisningen heller. På så sätt gör man såväl studerandena som hela det finländska samhället en björntjänst. Universiteten ansvarar också för det att studerandena förkovrar sig i det egna vetenskaps-områdets språkbruk även på de inhemska språken.

Antero Puhakka
ordförande
Forskarförbundet