Universiteten utvecklas – hamnar kreativiteten i
skymundan?

Det är mycket trendigt att utveckla universiteten på alla sätt. I jämn takt tar olika arbetsgrupper, utredningsmän, intresseorganisationer och media ställning för effektiverande av vetenskaplig forskning och universitetens verksamhet. De djärvaste idéerna verkar komma från sådana håll som är minst förtrogna med universiteten eller vetenskapen. I sig är det inte fel att utveckla och rationalisera verksamheten, tvärtom bör en verksamhet som finansieras med gemensamma skattemedel underställas offentlig kontroll. Men har
det effektiva utvecklandet lett till att vi glömt bort den vetenskapliga forskningens och den akademiska utbildningens innersta väsen?

Sällan är framgångsrikt vetenskapligt arbete och den nuförtiden så trendiga toppexpertisen beroende av förvaltningsstrukturer och rutiner. Snarare förutsätter de lugn och ro för kreativitet, en stadig organisation och ett välutvecklat arbetssamfund vars sammansättning
och verksamhet inte ideligen ifrågasätts. I konkurrensen finner den vetenskapliga utvecklingen sin drivkraft, men en alltför ivrig konkurrensutsättning leder till slöseri med allas resurser. Det är också
tämligen lönlöst att diskutera universitetens optimala storlek, för det finns exempel på verksamhet av högsta klass vid både små och stora universitet. Universitetens organisations- eller förvaltningsmodeller
har inte något direkt samband med deras framgång, för detta skulle aldrig ha kunnat förbli en hemlighet vid universitetens utvecklingsprocess under århundradenas lopp. Förvisso är organisationsmodellen inte utan betydelse; framgången främjas åtminstone av en stabil verksamhet utan onödig byråkrati. Vid utvecklandet av administrationen och de yttre förutsättningarna för verksamheten slukas resurserna också av långsamt och ineffektivt agerande. I många år har man försökt bygga upp ett nytt lönesystem,
och under det gångna året har arbetet varit speciellt intensivt. I våras evaluerades svårighetsgraden för de universitetsanställdas arbetsuppgifter samt de anställdas personliga prestation. Det gjordes förhastat utan något samband med den nuvarande lönen eller universitetens resurser. Det var lätt att förutse resultatet: evalueringarna innehöll stora avvikel avvikelser på universitets-, tjänstebetecknings- och personlig nivå. I september kom sedan realiteterna med i bilden, d.v.s. lönetabellerna och anpassandet till resurserna vid varje enskilt universitet. Detta har åstadkommits
genom att omplacera de anställda på olika kravnivåer. Nästa steg är ett nytt erbjudande, och någon gång måste placeringarna på olika nivåer bli offentliga och uppdaterade. Vi skulle ha blivit besparade
mycken möda och stort besvär, om hela processen hade genomförts antingen som en helhet eller som pilotexperiment vid ett par universitet.

Också utvecklandet av det finländska universitetssystemet bär liknande drag. Antalet universitet väcker bestörtning och målet är att förena dem, inplacera dem i nätverk eller till och med slopa dem. Antalet stora universitetscentra är inte speciellt högt i vårt land, men i stället har många universitet själva brett ut sig till en del fristående enheter runt om i landet. I själva verket utgör antalet universitet i Finland en bra grund för konkurrens. När det gäller att främja det
vetenskapliga arbetet är problemet inte organisationen utan de otillräckliga resurserna. Även våra främsta universitet har fått bara en bråkdel av de resurser som världstopparna har till sitt förfogande. Försvagas vår vetenskapliga konkurrenskraft ytterligare av det faktum att resurserna styrs till ett ständigt “reformarbete”?

Vi finner samma fenomen på det individuella planet, om än i en annan form. Tävlingsreglerna förutsätter ständigt uppbyggande av nätverk, tvärvetenskaplighet och internationalisering. Givetvis är det viktigt med samarbete och social kommunikation i det vetenskapliga arbetet, men vad talar man om och med vilka medel bygger man upp några nätverk om tiden inte räcker till för egen kreativ insats? Få enskilda forskare eller forskningsgrupper som kämpar om resurser har verklig arbetsro för någonting kreativt. Trots allt tillönskar jag läsarna litet julefrid.

Tapani Pakkanen
Ordförande
Professorsförbundet

(painetun lehden s. 4)