Bättre än någon annan
Jag deltog nyligen i en konferens ordnad av
OECD och Education International. Temat var
hur bildningen kan tjäna det offentliga goda.
Syftet var att få OECD att lyssna på universitetssektorns
forskare och fackförbund, och kanske
det också blev till något, men själv fick jag mest ut av
en workshop med temat rankinglistor, deras metoder
och motiv.
Universiteten är ju mycket intresserade av dessa
listor och följer hur de själva klarar sig på listorna.
Men måste vi verkligen underkasta oss dessa klassificeringar?
Inte nödvändigtvis.
Detta påvisas av en ny motståndsrörelse i Tyskland,
där universitetet i Hamburg med några andra
vägrade delta i evalueringar av universiteten, eftersom
de anser att evalueringsmetoderna är rent nonsens.
Det nationella Centrum für Hochschulentwicklung
(CHE) har under 15 år klassificerat universitet
och deras enskilda institutioner. Tyska sociologsällskapet
har redan länge uppmanat institutionerna för
sociologi och olika sociologiska institut att bojkotta
mätningarna eftersom sällskapet anser dem innehålla
allvarliga metodiska brister. Under de senaste åren
har också sällskapet för tyska historieforskare deklarerat:
”Evaluation Ja — CHE-ranking Nein!”
Jag frågade klassificeringsexperten vid Times Higher
Education om den tyska revolten hade någon betydelse.
Han sade att det är frivilligt att delta, och att
det är fråga om lönsam business. Samma svar skulle
vi säkert få också av Jiao Tong -universitetet och
bolaget QS World University Rankings. Och varför
skulle man inte evaluera universiteten: affärsvinst
gör också de rankingfirmor som klassificerar nationalstater
i avsikt att påverka deras position i världsekonomin.
I Ryssland har man gjort nationella klassificeringar
sedan år 1991,men först nu tycks utslagningsmatcherna
har börjat. Undervisnings- och vetenskapsministeriet
gör kalkyler och delar universiteten
i effektiva och ineffektiva. De senare är dömda till att
ansluta sig till starkare enheter eller tyna bort. I början av sin tredje mandatperiod förklarade president
Putin att Ryssland bör få fem universitet med bland
de hundra främsta i världen. Nu finns inte ett enda
med.
I sig är det inte illa att universiteten evalueras då resurserna
blir knappare och den ekonomiska tillväxten
stagnerar, men det är mätarna som är problemet.
Metoderna favoriserar den anglosaxiska världen, naturvetenskaper,
teknologi och FoU-verksamhet. De
stora kör över de små: bland de 200 bästa universiteten
har Sverige fem, Danmark tre och Finland ett.
Den brittiska universitets- och vetenskapsministern
David Willetts anser att rankinglistorna påvisar
att om en stat gör framsteg bara långsamt blir den
omkörd av dem som försöker hårdare, investerar
mera och utvecklar sin forskning. Man måste alltså
trampa hårt för att hålla sig på sin plats. För att vinna
krävs en ytterligare insats.
Men EU går ännu längre: i början av februari utgav
det sitt U-Multirank-klassificeringssystem och
hoppas på att få med 500 universitet världen runt.
För projektet har man vikt 2 M€ för åren 2013—14
och likaså 2 M€ för åren 2015-16. EU har som mål att
rätta till oförrätten som tidigare utvärderare åstadkom
då de favoriserade förmögna forskningsorienterade
universitet.
En vecka efter publiceringen meddelade organisationen
för forskningsuniversitet LERU att den kommer att
stanna utanför klassificeringen som enligt organisationen
är tårta på tårta och slöseri med pengar. I kritikernas
främsta led går självfallet även Times Higher
Education.
I meter, liter och kilojoule är det svårt att mäta
akademisk frihet, forskningssamfundets förmåga att
sporra eller möjligheten att koncentrera sig på det
väsentliga.
Tapani Kaakkuriniemi
ordförande, Forskarförbundet
- Artikkeli löytyy painetun lehden sivulta 5
|