Ledare

Pressad av ansökningsprocessen

Förr lämnade man in en ansökan hos Finlands Akademi eller en forskningsfinansiär då man fått en extra bra forskningsidé. Om den faktiskt var bra fanns det reella möjligheter att få finansiering.

Nu är forskarna ”tvungna att söka”, och universitetsledningen måste uppmuntra alla att söka. Andelen positiva svar är redan under tio procent. Inte ens goda ansökningar blir godkända, och finansiärerna jobbar under hård press.

Varför har en dräglig situation blivit nästan odräglig?

Nu när penningströmmarna sinar är konkurrensutsatt finansiering för mången forskare enda hoppet om att få fortsätta med sitt jobb. För universiteten är den en viktig tilläggsresurs, och med den beviljade omkostnadsandelen täcks kostnaderna för utrymmen och administration. Enligt finansieringsmodellen ger konkurrensutsatt finansiering även ett bonustillägg. Politiker och tjänstemän har gynnat konkurrensutsättning på ”grundfinansieringens” bekostnad – den ses som en kvalitetsgaranti men också som ett strategiskt styrmedel.

I Finland är endast 44 procent av den offentliga forskningsfinansieringen direkt offentlig finansiering, resten är konkurrensutsatt. I internationella jämförelser slås vår forskning lätt av Danmark, Schweiz och Holland, men om vi på motsvarande sätt räknar ut grundfinansieringens andel i dessa länder är andelarna 57, 68 respektive 78 procent (Olli Poropudas, HS 2.8.2015).

Hur blev det så här? Det verkar som om grundfinaniseringen ibland uppfattas som en ”basinkomst”, som inte utvecklar verksamheten eller sporrar till kvalitet. Uppfattningen är felaktig. Grundfinansieringen är i huvudsak en ersättning för individuella prestationer, såsom examina och forskningspublikationer. Universiteten förhandlar med staten om dessa i samband med resultatavtalet. Staten får vad den beställer och utövar lika stor styrande makt både i egenskap av grundfinansiär och som konkurrensutsättare. Redan grundfinansieringen i sig förutsätter framgång i konkurrensen om forskningsfinansiering och publikationsverksamhet.

I stället för ”grundfinansiering” borde vi kanske tala om ”avtalsfinansiering”. Den nuvarande våndan över såväl onödigt och frustrerande arbete som behovet att ”avskaffa normerna” tyder på att hela finansieringssystemet är slöseri med resurser.

Avtalsfinansieringen borde i första hand täcka universitetets grunduppgifter. Men den måste användas också till annat. Av arbetstiden går en allt större del till att garantera att finansieringen kommer från andra moment i statsfinansieringen, i stället för att folk skulle forska, undervisa eller vara samhälleligt engagerade.

Vid våra universitet finns få ”vanliga” lektorer eller professorer men en hel del projektarbetare. Även om man slår ihop enheter ökar inte det totala antalet universitetsanställningar, utan i dessa tider av nedskärningar blir det förmodligen tvärtom. Trots det besvärliga ansökningsförfarandet vill forskare-lärare knappast att forskningsfinansiärerna skulle ha allt mindre att dela ut. Men framför allt vill de ha möjlighet att jobba, eller rentav att göra något slags karriär.

Rationalisering av administrationen kunde bidra till koncentration på kärnuppgifterna, men möjligheterna är begränsade om ansökningskarusellen hålls i gång av själva finansieringsmodellen – vilket oundvikligen ökar forskningsförvaltningen.

En fragmenterad finansiering splittrar arbetet medan en kombination av knapphet och flerfaldiga incitament leder till ansökningshysteri och besvikelser. T.ex. borde grundförutsättningarna för utvecklandet av forskning och undervisning tillförsäkras ”vanliga” lektorer och professorer utan ständig ansökan om finansiering.

Skulle det också vara skäl att ändra på finansieringsmodellen åtminstone på så sätt att inhemsk konkurrensutsatt finansiering i sig skulle vara tillräcklig belöning utan att ansökningstrycket ökas genom extra vred i finansieringsmodellen? Framgång i ansökande eller högklassiga publikationer kan ju redan nu räknas som meriter.

Petri Koikkalainen
ordförande,
Forskarförbundet

• Painetussa lehdessä sivu 4