Ledare

Grow or die

Grow or die – växa eller dö. Ett populärt motto i affärskonsulternas värld. Vetenskapen har nog bevisat det som falskt, men en liten gnutta sanning finns där. Organisationerna brukar växa eller krympa. Även resultaten har för vana att öka eller minska. Det är svårt att träffa nollan – den har för många siffror runt sig.

Det finländska universitetet har länge tvingats anpassa sig till nedskärningar. Trycket har lett till att universitetet fungerar som ett företag med sjunkande omsättning. Det försöker uppnå effektivisering genom att minska personalen, reducera utbudet och utveckla processerna. Vid behov betraktas personalen som en kostnad, och med antalet anställda och lönernas storlek balanseras resultatet i årsredovisningen.

Undervisningens och forskningens omfattning samt valmöjligheterna reduceras. Processerna utvecklas, vilket i grund och botten är positivt. Utvecklingen sker dock vid sidan av det övriga arbetet, vilket belastar de redan tidigare minskade och överbelastade resurserna ytterligare.

Trycket ökas också genom siffror som hämtats från andra länder och som sällan är användbara i direkt jämförelse. Tidens mantran heter anpassning, effektivisering, strategisk ledning, bortval, svåra beslut, ansvarsfull aktör, fokusering, profilering och spets. Ledningen pådyvlas yrkesledningens etos. Med andra ord är det ledaren som ska ha makten att ta svåra beslut och ansvara för dem, eftersom universitetsanställda inte anses vara kapabla till sådant.

Universiteten och deras personal har karaktäriserats som mästare i anpassning. Det ser man lätt, låt vara att en gräns nåddes 28.2. Med tanke på resultatet är de finländska universiteten hisnande effektiva i förhållande till anslagen. I relation till invånarantalet representerar de den absoluta världstoppen.

Motsatsen till en krympande organisation utgörs av en organisation som växer och utvecklas. Den har tillräcklig finansiering och möjligheten att investera i sin utveckling. Den har utrymme att andas. Den fungerar effektivt och koncentrerar sig på de väsentligaste uppgifterna. Den lyssnar på och förstår det som sker i världen men låter inte utomstående blanda sig i dess kärnuppgifter. Den varken lovar eller gör alla allt. Som samfund är den hållfast och medveten om både sig själv och sin uppgift.

Om nu någon har glömt det finländska universitetets uppgift kan det läsas i universitetslagens 2§: ”Universiteten har till uppgift att främja den fria forskningen och den vetenskapliga och konstnärliga bildningen, att meddela på forskning grundad högsta undervisning och att fostra de studerande till att tjäna fosterlandet och mänskligheten. Då universiteten fullgör sina uppgifter ska de främja livslångt lärande, samverka med det övriga samhället samt främja forskningsresultatens och den konstnärliga verksamhetens genomslagskraft i samhället.” Det finns alltså något som hör till universitetets uppgifter. Sedan finns det en del annat som bör främjas vid sidan av de verkliga uppgifterna. Mellan dessa två finns en viktig skillnad.

Den finska ekonomin upplever nu ett uppsving, och universiteten förtjänar att få uppleva detsamma. Ett förhållningssätt enligt vilket universitetens finansiering inte kan ökas på grund av problemen i den offentliga ekonomin leder ingen vart. Det får Finland att förtvina till ett okunnigt land med billig arbetskraft. Detta är fjärran från visionen för högskoleutbildningen och forskningen. Lika långt är avståndet också till Forsknings- och innovationsrådets vision och vägkarta. Finland behöver ny kraft för forskning och utbildning av nya experter. Just nu bör vi investera i universiteten mer än någonsin. Att återställa universitetsindexet skulle utgöra en bra början.



Jouni Kivistö-Rahnasto
ordförande, Professorsförbundet


Painetussa lehdessä sivu 4