 
|
|||||||||||||
|
Vilken är universitetens uppgift?Redaktören ringer för att ställa frågor om de allt vanligare samarbetsförhandlingarna vid universiteten. Hen radar upp de universitet som redan sagt upp eller eventuellt kommer att säga upp anställda. Sedan kommer första frågan: ”Vad anser du om läget just nu?” Jag börjar: ”Det beror på vad ett universitet är för något.” Redaktören suckar för sig själv: ”Jag frågade om samarbetsförhandlingar men måste igen lyssna på några djupsinnigheter.” Modellen för en snabb tillämpning av samarbetsförfarandet har universiteten lånat från företagsvärlden. Nu när vi har den nya universitetslagen har förfarandet tillämpats onödigt lätt. Förhandlingarna har också fått ett nytt drag: universitetens interna enheter har börjat uppdelas på basis av sitt ekonomiska läge i årsskiftet. Personalminskningarna genomförs i ”enheter som uppvisar underskott”, t.o.m. i ”forskningsgrupper som uppvisar underskott”. Detta ger ett förhastat intryck, och personalen upplever det som orättvist. Fakulteterna och institutionerna är redan i sig ojämställda med tanke på sina möjligheter att få kompletterande finansiering — eller extern finansiering överlag för sina forskningsprojekt. Vill universiteten minska just den personal vars arbete i allmänhet eller just nu inte gagnar näringslivet direkt? Vetenskaplig forskning och forskningsbaserad undervisning innebär arbete på lång sikt, och resultaten kan inte mätas på basis av ett enda år. Även om en institution försöker sköta sin ekonomi riktigt noggrant, befinner den sig i en utlämnad position. Över- eller underskottet i räkenskapsperiodens resultaträkning i slutet av året är mer eller mindre slumpmässigt. Om institutionen lyckas skaffa kompletterande finansiering varierar beloppet från år till år, och tidpunkten för överföring av pengarna kan vara slumpmässig. Några fakulteter kan ha stora kostnader för laboratorier eller andra specialutrymmen. Hyrorna har stigit, så även underhållskostnaderna. Enheterna kan få en räkning för diverse kostnader först i slutet av året, då ekonomin plötsligt går minus. Å andra sidan kan universitetets interna servicecentrum ännu i början av året hitta medel som beviljats en institution året innan men som inte längre kan användas till aktuella utgifter utan sugs in i den gemensamma kassan. Uppföljningen av ekonomin sker inte alls i realtid: institutionscheferna saknar uppdaterad information, SAP-systemet kan inte utnyttjas på institutionsnivå, och det är svårt att räkna ut kostnader. Således borde man aldrig basera universitetens personalminskningar på interna underskott eller budgetar. De bokslutsuppgifter som syns i backspegeln får universiteten att ta oåterkalleliga beslut, fastän meningen är att med hjälp av strategisk planering leda universitetet framåt. Vilket värde har då nämnda strategier? Sannerligen beror allt på vad ett universitet är för något. Bildningsuniversitetets betydelse konkretiseras i universitetslagen: ”Universiteten har till uppgift att främja den fria forskningen och den vetenskapliga och konstnärliga bildningen, att meddela på forskning grundad högsta undervisning och att fostra de studerande till att tjäna fosterlandet och mänskligheten”. Med andra ord är universitetens uppgift ingalunda att ge ”avkastning” eller ”vinst”. Det som universiteten producerar är kunskap, utbildning och kunnande. Dessa är Finlands styrka nu och i framtiden. Finland måste besluta vad det vill av sina universitet. Maarit Valo
|
||||||||||||
