Rikssvenska professor fann arbetsglädjen i Finland

Ebba Witt-Brattström, Helsingfors universitet: — Här är det intellektuella klimatet bättre!

Det var en gång en universitetslärare som gick konstant deprimerad över sina studenters historielöshet och dåliga svenskkunskaper.

Så flög hon 45 minuter österut och hamnade i en annan värld.

Här tas studierna mer på allvar och studenterna har en helt annan språkbehandling, fastslår Ebba Witt-Brattström, professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.

Längst in i korridoren på fjärde våningen i ett byggnadskomplex på Unionsgatan 40 har professor Witt-Brattström sitt tjänsterum.

Dörren pryds av en affisch som gör reklam för en föreläsning om Edith Södergran som hon hållit.

När vi gläntar på dörren sitter professorn klistrad vid datorn.

— Det är rätt mycket administration också här i Finland, förklarar hon men blir så ledig och intervjun kan ta sin början.

I Sverige är Ebba Witt-Brattström en flitig opinionsbildare och figurerar ofta i medierna. Även här i sitt nya hemland har hon snabbt skaffat sig en plattform ut mot offentligheten, genom sina krönikor i Hufvudstadsbladet.

— Det tog kontakt och frågade om jag ville skriva. Jag får stor och så gott som alltid positiv respons.

— Dock är finlandsvenskarna en aning masochistiska och tittar ibland för mycket på Sverige. Det försöker jag vända på och tycker att det är Sverige som ska lära av Finland.

— Framför allt handlar det om hur man skapar en riktig skola och tar hand om kommande generationer!

Sin egen skolgång kan Ebba Witt-Brattström knappast klaga över. Pappan, flykting från nazismens Tyskland, och mamman, flykting från kommunismens Estland, satte henne tidigt i barnträdgård (eller Kindergarten som mamman envisades att säga).

— Jag var åtta månader när jag började där och minns hur jag efter en tid satt och bläddrade i "Solägget" av den svenska författaren Elsa Beskow, den är inbränd i hjärnbarken.

— Fast idag anses säkert Elsa Beskow som borgerlig och heteronormativ...

Blott 15 år gammal började Ebba Witt- Brattström jobba extra efter skolan och på helger. Som bokuppsättare på Stockholms stadsbibliotek stiftade hon en bekantskap som en gång för alla skulle förändra hennes liv.

Moa Martinson

— Jag hade läst Harry Martinsons (rikssvensk författare, sedermera Nobelpristagare, reds anm) Nässlorna blommar i skolupplaga och ville läsa mer av honom. På samma hylla hittade jag Moa Martinson.

— Först fattade jag inte vem hon var, utan trodde att det handlade om Harry Martinsons mamma. Men när jag så började läsa blev jag förtjust och fastnade för henne.

Ebba Witt-Brattström blev fil mag i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet 1976 och fil dr vid samma lärosäte 1988.

Och hon har Moa Martinson att tacka för mycket.

— Jag ville skriva en bok om henne, men hur få råd? Lösningen blev ett fyraårigt doktorandstipendium.

År 1990 fick hon tjänst som forskarassistent vid Stockholms universitet.

— Allmän förtvivlan utbröt. Prefekten blev så deprimerad att han inte ens kunde meddela mig att jag fått tjänsten, utan det fick jag höra av en bekant på gatan...

— Jag hade ju hållit på och bråkat; "Vad fan, varför läser vi inte ens de stora, kvinnliga författarna?!"

Södertörn

År 1998 rekryterades hon så till Södertörns högskola, som startats två år tidigare i södra Storstockholm. Uppgiften var att bygga upp ämnet litteraturvetenskap och Witt-Brattström blev 2002 den första kvinnliga professorn därstädes.

— Det var jättekul att få skapa ett alldeles eget ämne, där man parallellt läste såväl manliga som kvinnliga författare.

— Söktrycket var enormt de första åren, vi fick in bra studenter och rekryterade väldigt kompetent personal. De första åren där var kanske de bästa i mitt akademiska liv.

— Men så fick vi en ny rektor som var mer intresserad av nya, "sexigare" ämnen än traditionella som litteraturvetenskap och historia.

— Lägg till det att vi inte hade några forskningspengar. Man ska inte behöva vara professor och ha noll procent forskning i tjänsten.

Ebba Witt-Brattström tog så småningom sin Mats ur skolan och vistades 2009-2011 vid Humboldtuniversitetet i Berlin som "Dag Hammarskjöld-professor" i nordisk litteratur.

— De har ett Nordeuropa-Institut med gästprofessorer från Sverige och Norge. Min företrädare var statsvetare.

År 2012 tillträdde hon så tjänsten som professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, en tjänst hon sökt två gånger tidigare men som alltså först nu blev hennes.

Sura kommentarer

— Jag fick en del sura kommentarer från svenskt håll, typ "Helsingfors, kunde hon inte få något annat...?". Men jag är den enda professor som sagt upp sig från Södertörn och Helsingfors ligger på 16:e plats bland universiteten i Europa.

— Stockholm kommer jättelångt ned och finns Södertörn ens med på listan..?

Åren i Berlin gjorde att Ebba Witt-Brattström inte ville återvända till svenska högskolan.

— Jag hade hunnit bli van vid riktiga universitet, där man måste forska i tjänsten och också har utrymme för det.

— Den så kallade Humboldtmodellen är så som universitet ser ut utanför Sverige. Här i Helsingfors kommer ju studenterna i september, du har som lärare en månad forskningsledigt över jul och två veckor på påsken.

— Terminen slutar i början av maj och så har du rejält med tid för att forska och skriva. I Sverige kan du ofta inte lämna universitetet förrän efter midsommar.

Ebba Witt-Brattström har sju timmar ren undervisning i veckan och handleder därtill sju doktorander. Hon får något smått lyriskt i blicken när hon ombeds beskriva sina studenter.

— De kan läsa en text och förstå vad den betyder. När de kommer hit har de läst klassikerna, förstår ironi och språkliga bilder.

— Dessutom är de mycket seriösa i sina studier och den femgradiga betygsskalan ger rättvisare betyg än i Sverige.

Hur var det då i landet på västra sidan Östersjön?

— Du hade ofta studenter som var synnerligen illa förberedda för högre studier. Framför allt språkligt, de hade problem till och med att förstå instruktioner.

— Så fanns det ju de som var bra, oftast beroende på familjebakgrunden. Klasskillnaden har helt enkelt slagit igenom i svenska skolan.

— Och på universiteten i Sverige måste man sänka sig till de sämres nivå, för man får ju betalt fullt ut bara för dem som examinerats och pengarna behövs för att betala lärarlöner.

Intellektuell stimulans

Även det intellektuella klimatet är bättre vid Helsingfors universitet, menar professor Witt- Brattström.

— I Sverige kan du bli satt att undervisa om något som du bara behärskar aningen bättre än studenterna. Här i Finland placeras ju lärarna på kurser och kursmoment utifrån vad de forskat på, de har verkligen kunskap.

— Även i kafferummet märks en skillnad. Man kommer lätt och osökt in på ämnesdiskussioner här, medan det i Sverige oftare handlar om sjuka barn eller parkeringsbekymmer.

Men i Sverige har hon än så länge sin bas. Upp klockan fyra på morgon och "fakirflyget" till Helsingfors, tolv timmars arbete samt två till fyra övernattningar och så sena flyget tillbaka till Stockholm.

— En av mina söner är ännu i tonåren, men så småningom flyttar jag nog över hit.

Vad är det bästa Tusen Sjöars Land gett dig?

— En större glädje att vara i det svenska språket. I Sverige upplever man det som något slags kranvatten, som skvätter hit och dit.

— Finlandssvenskarna däremot håller sitt språk högt. Det är som ett bättre vin, vilket lagrats länge, och man njuter av dess arom och dricker det med försiktighet.

teksti Sören Viktorsson
kuva Kjell Fredriksson

• Painetussa lehdessä sivu 22