Den akademiska
friheten i ett autonomt
universitet
Universitetsreformen har marknadsförts med
löfte om en högre grad av autonomi för universiteten.
De facto har man enbart talat om den
ekonomiska autonomin. Lagen, som fastställer
reformen, träder i kraft 1.8.2009 och universiteten
frigörs från status som ett statligt räkenskapsverk
år 2010. Vad har dessa förändringar för följder
för den akademiska friheten och hur infrias
denna autonomi?
Begreppet akademisk frihet är ytterst svårt att
definiera åtminstone för personer som inte själva
är forskare. Hur svårt definierbart begreppet
är framgår av att man t.ex. på EU nivå inte kunnat
enas om en definition. Forskarna anser att
de största hotbilderna och faktorerna som
begränsar den akademiska friheten kommer
utifrån i form av olika styrnings- och prestationskontroller
samt från finansieringsinstrument,
som satsar enbart på innovationer som går
att förvandlas till säljbara produkter. Att kunskap
inte har ett värde i sig självt utan skall omedelbart
kunna förädlas till en nyttoprodukt förolämpar
forskningens autonomi.
Terence Karran från Centre for Educational
Research and Development, university of Lincoln,
UK har i sin aktuella forskning försökt undersöka
hur en sund akademisk frihet kan tryggas
vid universitet även i framtiden och ifall den
ytterligare kan förstärkas. Han undersökte hur
den akademiska friheten tog sig i uttryck i 23 EU
länder. I en del av länderna håller man som bäst
på att genomföra universitetsreformen medan
den redan för länge sedan genomförts i andra
länder varvid man nu kritiskt kan granska dess
effekter. I sin undersökning använde han som parametrar
lagtexter ur vilka det framgår i vilken
grad den akademiska friheten skyddas i grundlagen
eller i andra lagar och förordningar. Dessutom
granskades hur lagen påkallar valet att
välja direktionens sammansättning, tillsättning
av rektor och möjligheten till fastanställning för
akademisk personal. Parametrarna betygsattes
med allmänna termer såsom låg, mellan hög och
hög skyddsfaktor för akademisk frihet. Den komparativa
undersökningen bevisade att Finland
tillsammans med fyra andra länder nämligen
Slovenien, Tjeckien, Ungern och Spanien, uppvisar
högsta möjliga skyddsfaktor med samtliga
undersökta parametrar. Sverige och Danmark
klarade sig t.ex. betydligt sämre. England fick
bottennapp med lägsta betyg granskat med alla
mätbara parametrar.
I England har universitetsreformen inneburit
att förvaltningsmodeller med kollegialt valda
medlemmar fått ge vika för modeller från finansbolag,
Detta har inneburit att den akademiska
friheten krympt. Trycket utifrån för liknande
lösningar är hårt i många universitet runtom
i Europa. Argumentet för dylika lösningar
har varit att universitetens roll i den globala
kunskapsbaserade ekonomin kommer att accentueras.
Då man emellertid granskar statistik från
OECD framgår det att Finland slår det flesta länderna
och isynnerhet England då man mäter universitetens
kontribution till den kunskapsbaserade
ekonomiska tillväxten.
Även i Finland innebär universitetsreformen
att universitetens förvaltningsmodeller och direktionernas
sammansättning förändras så att de
externa aktörernas andel växer. Man måste slå
vakt om att förändringen inte innebär att finansiärerna
kommer åt att styra innehållet av universitetens
verksamhet. I ett äkta autonomt universitet
bör de strategiska linjedragningarna för
forskningen och undervisningen dras av en direktion
som till majoriteten består av kollegialt
valda medlemmar ur det akademiska samfundet.
Vår regerings senaste klavertramp i frågor
som berör universitetens finansiering och förvaltningsmodeller
har inte stärkt universitetspersonalens
förtroende för våra politiker eller förstärkt
tron på den akademiska frihetens bevarande.
Att koppla ihop statens tilläggsresurser
både med de resurser universiteten själva skrapar
ihop och förvaltningsmodellen innebär avkall
på den allmänna principen att universiteten
i Finland är offentligt finansierade.
I undersökningen som Karra gjort fungerade
skyddsmaskineriet för den akademiska friheten
i Finland utmärkt. Det lönar sig ej att skrota detta
utan istället förbättra det ytterligare. Jag hoppas
att förslaget till den nya universitetslagen kommer
att understöda denna utveckling.
Ragna Rönnholm
ordförande, Forskarförbundet
|