Ledare
Gör samarbetsmöjligheterna
synliga
För tillfället tar högskolorna konkreta steg för att öka
samarbetet mellan utbildningsorganisatörer. Ökat
samarbete kan även ge lärarna nya möjligheter att utveckla
sitt kunnande.
Hittills har dock informationen om detta varit bristfällig.
På många håll är lärarna och forskarna helt omedvetna om
innehållet i samarbetsavtalen mellan eget och andra universitet samt
vad de innebär i praktiken.
Målet för strategiskt samarbete mellan fem universitet (U5) är
bl.a. gemensamma examina och ökad utbildningsexport. Intensivare
samarbete i dessa sektorer kan få påtagliga följder för lärarnas
och forskarnas arbete.
Det kan till vissa delar vara enklare att sammanslå verksamheten
på organisations- och datasystemnivå än att skapa gemensamma
utbildningsprogram, även om det finns skillnader i verksamhetskulturerna
och datasystemen.
Utgångspunkten för ökat samarbete bör vara allt bättre möjligheter
för universiteten att sköta sina grunduppgifter. En välfungerande
administration och övrig personal får inte gå förlorade till
följd av ogenomtänkta personalminskningar. Man får inte heller öka
lärarnas och forskarnas arbetsbörda med allt fler osynliga arbetsuppgifter.
Det är tryggt att genomföra reformer med hjälp av hela den
existerande personalen i stället för en krympt organisation.
Vi borde diskutera mer konkret olika hotbilder och möjligheter
i anknytning till undervisning och forskning. Inom undervisning
upplevs hotbilderna gälla kontrollen över och äganderätten till det
egna arbetet. Till kärnan i lärarens jobb hör att kunna delta i både
planerandet och förverkligandet av undervisningen. Inget under
att diffust formulerade planer att allokera lärarnas arbetsinsats till
de nya utbildningsprogrammen har väckt motstånd – befogat eller
obefogat. Om syftet med reformerna är obekant eller uppskattningen
av följderna förblir oklar, ställer man sig avogt till dem. Samtidigt
växer missnöjet mot den ledarstyrda verksamhetskulturen.
I undervisningsarbetet är det fråga om innehållet i egen forskning,
planeringsansvar, undervisningsfilosofi och frihet att genomföra
undervisningsplanen. Dessa faktorer kan inte sammanslås på
samma sätt och med samma fart som organisationer.
Ur studerandens synvinkel kan
ett utvidgat undervisningsutbud öka
universitetets dragningskraft. Men
hur påverkas lärarens arbete helt konkret
om målet är att öka lärarnas och
studenternas rörlighet? Och om man
skapar studiestigar utan gränser mellan
högskolorna?
Diskussionen om utbildningsmässig
arbetsfördelning förutsätter undervisnings-
och forskningspersonalens
deltagande, ifall man vill undvika
okloka och för schablonartade beslut
på riksnivå. Också i harmonisering
av utbildningsprogrammens innehåll
behövs de verkliga experterna.
Idékläcknings- och planeringsfasen
kräver mer engagemang samt noggrannare
uppskattning av följderna för
arbetets innehåll. Leder samarbetet till
effektivitet och inbesparningar? Hur?
På vilket sätt frigör det tid för planering
av undervisningen? Hur främjar
det lärarnas möjligheter till forskning
och annan vetenskaplig verksamhet?
Förbinder sig arbetsgivaren till att bibehålla
arbetsplatserna?
Informationen om ökat samarbete
mellan högskolor bör förmedlas
på ett sätt som klargör fördelarna för
personalen. För att reformerna ska ge
önskad effekt bör personalens expertis
utnyttjas i samband med planering
och implementering. Och framför allt
måste man reservera tillräckligt tid för
detta.
Seppo Sainio
ordförande,
Förbundet för undervisningssektorn vid universiteten YLL
- Painetussa lehdessä sivu 4
|