Undervisningen ut på nätet?
Öppna nätkurser med ett stort antal studerande
(massive open online courses,
MOOCS) har fått starkt fotfäste även i Europa.
Bakom många av de ca 500 kurser
som de största amerikanska aktörerna Coursera och
edX arrangerar står ett flertal europeiska universitet
i Tyskland, England, Schweiz, Nederländerna, Belgien,
Danmark och Sverige. Många universitet ordnar
öppna nätkurser också självständigt.
De öppna nätkurserna representerar den nyaste
formen av distansundervisning och –inlärning. I offentligheten
har man redan ställt frågan om universiteten
överlag behöver kontaktundervisning. Varför
skulle någon ta sig till campus om man lika väl kan
införskaffa kunskap från världsberömda universitet på
egen hand? Gratis och mödolöst.
Utländska media har förklarat de öppna nätkurserna
vara pionjärer i universitetsundervisningens demokratisering.
Det finns ju inga kurs- eller terminsavgifter
än så länge. MOOCS-inlärningen innebär att man
följer komprimerade föreläsningar och svarar på flervalsfrågor.
Allt oftare ingår även uppgifter och diskussioner.
Ånnu godkänner universiteten prestationerna
inte som en del av sina examina. Visserligen finns det
inte heller så många som faktiskt avlägger kurserna:
t.ex. av alla anmälda till Courseras kurser slutför bara
5—7% kursen i fråga. Enligt några analyser är också
plagieringen ett ofta förekommande problem.
Självfallet ersätter öppna nätkurser aldrig universitetsstudier
med sakkunskap, yrke och examen som
mål. De är snarast en god hobby. Universiteten motiverar
organiserandet med öppen kunskapsspridning
och bättre image samt rekrytering av nya studerande.
T.ex. gymnasister som avlagt en kurs i datateknik kan
mycket väl bli engagerade huvudämnesstuderande.
Den finska examensundervisningen har åtminstone
inte ännu konfronterats med utländska nätkurser.
Dessa har dock väckt diskussion kring de finländska
universitetens nätundervisning. Det är omöjligt att
mäta hur effektiva olika undervisningsformer i själva
verket är, men det vet vi att den traditionella kontaktundervisningen inte nödvändigtvis upplevs som effektivare
eller ens mer givande än nätundervisningen.
Dessutom är dagens studerande vana vid nätet i alla
livsområden, och de vill utnyttja teknologin maximalt
även i studierna.
Den finska campusundervisningen är mångsidig.
De som studerade på 60- eller 70- talet minns säkert
massföreläsningarna, seminarierna och tenterna. Dagens
studerande deltar i par-och grupparbeten, projekt,
arbetslivsstudier och studentutbyte utomlands.
De gör övnings- och analysuppgifter, bygger upp
portföljer samt skriver och uppträder också på andra
sätt på många arenor. Sällan är föreläsningarna numera
lärarens monologer, utan studerandena bidrar med
frågor och kommentarer i föreläsningssalen eller t.ex.
på Twitter.
Åven teknologin har sin plats i mångsidig undervisning.
Inspelade långa föreläsningar är dock inte speciellt
motiverande undervisningsmaterial. Om studeranden
tittar på en videoinspelning av en två år gammal
föreläsning kan hen känna sig som en utomstående
tevetittare: föreläsningen var ursprungligen avsedd för
andra, inte för mig, och det finns ingen chans till interaktion.
Att skapa och hålla en nätbaserad flerformskurs
uppdaterad under åtminstone några år samt att anpassa
den till den övriga undervisningen tar dock tid. Det
kräver förutom lärare också assisterande stödpersonal.
Således kan nätundervisningen aldrig vara ett sätt att
spara pengar.
18.8.2013
Maarit Valo
ordförande, Professorsförbundet
- Painetussa lehdessä sivu 5
|