Ja till en central lönuppgörelse!
Vårens försök till central löneuppgörelse blev en
fars. Det fanns ingen förhandlingsvilja hos EK.
De fick ju ändå vad de var ute efter, utan någon
central uppgörelse. Det var svårt att tro att de inte
kände till vad regeringen tänkte göra.
Vad som hänt nu då förhandlingsviljan återvänt
utan morötter skulle vara intressant att
veta. Finlands ekonomiska läge har knappast
något med det att göra. Vad får dem alltså till
förhandlingsbordet? Svårt att spekulera i det
men jag kan presentera några av mina egna tankar
kring det som gör att jag är intresserad av att
vi ska återvända.
Ett nollavtal kan inte komma ifråga. Det är
inte enbart företagen som ska stimuleras, utan
även den privata konsumtionen. Då stimulerar
även den offentliga ekonomin via skatteinkomster.
Ensidig företagsstimulans leder lätt till
”skattestimulans” i något skatteparadis, tyvärr.
Om löneuppgörelsen är mycket anspråkslös —
något som är troligt i nuläget — bör den bindas till
ett slags löneindex.
Detta nya löneindex ska räknas ut på de offentligt
noterade verkställande direktörernas löner
(inklusive alla bonusar, belöningar, förmåner
och andra incentivprogram). Detta index får inte
stiga mer än den allmänna löneuppgörelsen, för
då kunde staten gå in och beskatta i de högsta
skatteklasserna – hårt! Det kan bli EK:s uppgift
att se till att efterfölja en sund och rättvis löneutveckling
för alla parter.
I min kolumn från i våras tog jag skarpt avstånd till
höjd pensionsålder. Då ondgjorde jag mig över att överbetalda direktörer talar för höjd pensionsålder,
men för egen del slutar jobba rätt tidigt för
att bli ”styrelseproffs” eller liknande deltidssysselsättning.
Här kan jag tänka om för att visa på
dynamik och förhandlingsvilja.
Inspirerad av de nyss föreslagna indextankarna
jag just presenterade, kan en liknande tankemodell
tillämpas. Igen en gång tar vi direktörena som
benchmark — närmare bestämt deras pensionsålder.
Den får inte avvika från övrigas pensionsålder.
Vi kunde förstås även för rättvisans skull plocka ut
någon speciell yrkesgrupp med stort ansvar som
mera motsvarar grupperna som jämförs, där direktörernas
förverkligade pensionsålder ställs mot
låt oss säga apotekarnas eller professorenas förverkligade
pensionsålder. Lämpliga, tillräckliga
piskor kan säkert utvecklas — allt i strukturförändringarnas
namn naturligtvis.
Dessutom måste vi korrigera ett missförhållande i
universitetens kollektivavtal. Undervisningsmeriter
bör synas bättre och säkrare i den individuella
löneutvecklingen. En yngre forskare tar sig
ganska säkert från kravnivå 4-5-6-7 genom att
disputera, publicera flitigt, erhålla docentbehörighet
och till sist professorsbehörighet.
En professor ligger sällan alltför länge på kravnivå
8 om han eller hon gör det som verkligen
krävs och då är 10 och 11 inte heller utopistiska
nivåer för de duktiga. Däremot sitter en duktig lärare
obönhörligt fast i 5:an (till och med kravnivå
4 har tillämpats trots att detta strider mot kollektivavtalet,
eftersom 4 inte omfattar självständig
undervisning) och att stiga från kravnivå 6 har
visat sig näst intill omöjligt med hjälp av undervisningsmeriter.
Förhandlingsmån? Javisst! Om en av dessa tre
förverkligas kan jag för egen del acceptera en central
löneuppgörelse.
Åke Finne
Skribenten är agronom, ekonomie
doktor och lektor i marknadsföring
vid Hanken
- Painetussa lehdessä sivu 18
|