Ledare

Samarbete, silor och ordval

Alla talar om vikten av samarbete. Vi tjatar i ett om att ingen kan lösa nuvarande och framtida problem ensam, att hemligheten bakom framgång heter jämlik och uppskattande kommunikation, att tillsammans är vi mer och att vi har gemensamt mål. Varför bygger vi då silor? Silor mellan akademisk och administrativ verksamhet, mellan studerande och personal, mellan titlar, mellan vetenskapsgrenar, mellan finansiärer och dem som behöver finansiering? Delvis är det fråga om sedvänjor och människans benägenhet att kategorisera, klassificera och sortera, att namnge saker och ting. Det kan vara fråga om avsiktligt och t.o.m. fungerande val, men ibland kunde man också tänka om och samtidigt förnya vokabulären. Att tala är dock en bra början, vägen från ord till handling kan vara lång, men vi verkar ändå känna vittring av något gott.

Forskarförbundets universitetsturné startade i Helsingfors, fortsatte till Tammerfors och Åbo, och under hösten och våren är det meningen att täcka hela Finland. Diskussionerna har lyft fram det gemensamma målet att bygga upp arbetsgemenskaper där var och en har sin klara roll, unga forskare får mångsidigt stöd för sin utveckling, de som arbetar i undervisningsbetonade uppgifter får uppskattning för sin utbildningsuppgift, och det finns klara spelregler för avancemang i karriären. Välmående har skrivits in som mål även i Vision 2030, regeringsprogrammet och regeringens budgetförslag, så tiden är gynnsam. Jag välkomnar alla strävanden att uppnå dessa mål. Speciellt glädjande känns en sådan utveckling där arbetsgemenskapen upplever sig bli hörd. Förvisso är förvaltningsstrukturerna ett sätt att möjliggöra detta, men viktigast är att lyssnandet är uppriktigt och ömsesidigt. Förutom att bekanta sig med den lokala verksamheten var syftet med universitetsrturnén att tala för dessa saker, men i stället för föreläsningar har vi fått höra om olika praktiska åtgärder med vilka man vill bygga upp välmåendet.

Allt är dock inte helt färdigt. Den ljuva mångvetenskapligheten har betytt ett slag mot ansiktet hos många, själv hör jag hemma i månget och å andra sidan ingenstans. Det är svårt att inleda ett samarbete då mätarna identifierar oss som representanter för olika kategorier, som pedagoger, fysiker, psykologer, ekonomer, eller som hemmahörande i Jyväskylä, Uleåborg eller Villmanstrand. Vem ska få pengarna när dessa vetenskapsgrenar och orter tillsammans söker svar på stora frågor? Varför är forskarna vid institutionen lika med resultatenhetens resurser eller lärarna med kostnadsställets budgetbelastning? Vi är experter, professionella, vetenskapare och rentav människor. Vi är inga euror, utbildning och kunnande är inte bara ett penninghål i statsfinanser, utan vi är utgångspunkten för allt, fundamentet för framgång. Samtidigt som uppskattning av utbildningen söker sin linje, antalet studieplatser ökas och kontinuerligt lärande blir vardagsverksamhet, skulle det vara klokt att fundera på vilket sätt allt detta kan förverkligas. Enligt rådande språkbruk kunde vi helt enkelt konstatera att vi behöver resurser, men egentligen är det fråga om människor och om tid att göra sakerna ordentligt. Det är kvalitet vi är kända för, och kvalitet vill vi hålla fast vid även i fortsättningen. Om finansieringen bestäms enligt snabbhet och mängd, behövs ingen mångvetenskaplig forskningsgrupp för att redogöra vilka som blir förlorarna.

Tiden verkar vara mogen för samarbete och samtal, det har vår turné visat. Fastän inte allt är fullkomligt ännu, finns det skäl att lyfta fram de stora och små gärningar och gester som vi tillsammans gör för framtiden. Just med tanke på framtiden kan de värdefullaste gärningarna vara att göra siloväggarna lägre, påverka saker och ting tillsammans, föra en uppskattande dialog och t.o.m. att välja sina ord rätt — och allt detta är inte ens dyrt. Jag önskar er styrka inför hösten och vintern, vi ses på turnén!

---