Har vi fortfarande råd med universitet?
Universitetens verksamhet präglas av ständig förvirring,
där inget är bestående förutom förändring.
Detta är verklighet inte bara i lilla Finland, utan även
i flera större länder står universiteten i en återvändsgränd.
Hela det akademiska samfundet har hamnat i
en hundskola med olika dressyrmetoder.
I Storbritannien höjde regeringen taket för terminavgifter
rejält, och snart var taket nått vid alla kvalitetsuniversitet.
Gatudemonstrationerna hade ingen
effekt. År 2011 grundade de akademiska toppnamnen
inom olika branscher ett försvarsråd för de brittiska
universiteten (CDBU), vars proklamationer och initiativ
regeringen inte kan bortförklara genom att i
finsk byråkratstil hänvisa till förändringsmotstånd.
CDBU försvarar universiteten som säten för
forskning och lärdom på högsta nivå, i vilka ”intellektuella
aktiviteter kan utövas fritt utan att beakta
deras omedelbara ekonomiska nytta”. Enligt rådets
hemsida ”har kunskapsekonomin drabbats av en
långvarig regression där kunskap är pengar och en
tillväxt nästan omöjlig, vilket har lett till att starka
krafter vill tvinga universiteten att främja kortsiktiga,
i första hand pragmatiska och smala ekonomiska
intressen.”
Men tro inte att försvarskommittén har stoltserat
på paradsidorna. Universiteten håller väl på att privatiseras
av så starka krafter att man inte har lyckats
skapa en motståndsstyrka för att kämpa mot kommersialiseringen.
I Sverige följer man nu i stort sett Finlands exempel.
Enligt regeringen är det nuvarande ”myndighetskonceptet”
inte tillräckligt flexibelt för lärosätenas
föränderliga behov, och därför förbereds nu en lagförändring
som möjliggör grundandet av en högskolestiftelse
för att driva ett universitet eller en högskola.
Innehållet i regeringens proposition är bekant:
det heter att universiteten får mer frihet och högskolestiftelserna
rättshandlingsförmåga, dvs. de får förvärva rättigheter och ta på sig skyldigheter. Liksom
de finländska universiteten kan en stiftelse utan begränsningar
ta emot donationer, äga bolag och bygga
upp egna ekonomiska medel. De anställda övergår
från statlig till en privat arbetsgivare, och varje högskolestiftelse
ska bli medlem i Arbetsgivarverket. Än
så länge har propositionen inte stött på större motstånd,
men dock väckt förundran.
Ryssland har utvecklat en kategori för goda universitet
vilken omfattar 29 nationella forskningsuniversitet,
dvs. ca en procent av det totala antalet universitet.
Pratet om kvalitet verkar ha kommit för att stanna
och delvis ersatt de traditionella yttrandena om
kvantitet.
Förvisso har den nyliberalistiska läran om ekonomi
hittat vägen även till Ryssland och fått ett
varmt mottagande. Tidigare finansierades de statliga
universiteten med statliga budgetmedel, men nu
håller man på att lösgöra dem från staten och närapå
lämna dem åt sitt öde. Det är just detta som menas
med pratet om att öka de ryska universitetens autonomi.
Men å andra sidan väcker det kritik då ”akademikerna
sätts att mäta kvadratmeter” för att minska
utrymmeskostnaderna. Effektivering är målet också
bakom förslaget att nedlägga ineffektiva universitet.
De är hundratals.
Detta låter väl bekant på något vis?
I Finland syns dock ljus i ändan av tunneln. Jag träffade
nyligen Unifis styrelse, och den här gången var
rektorerna försiktigt positiva medan de talade om
universitetsfinansieringen för nästa år. Bara vi kunde
hålla i minnet att personalen är mycket annat än en
nödvändig utgiftspost i budgeten!
Tapani Kaakkuriniemi
ordförande, Forskarförbundet
- Painetussa lehdessä sivu 5
|