9/07

  • pääsivu
  • sisällys
  • Risto Laitinen
    puheenjohtaja,
    Professoriliitto

     

     

    Toppforskning genom arbetstidsallokering?

    Vid nästan alla universitet i vårt land håller man på att ta i bruk ett tidsallokeringssystem som baserar sig på en totalkostnadsmodell. I detta sammanhang har det diskuterats livligt huruvida de universitetslärare som omfattas av kollektivavtalet om en totalarbetstid på 1600 timmar skall rapportera sin arbetstid, eftersom den föreslagna modellen är för finmaskig och kräver rapportering för ofta, vilket gör systemet arbetsdrygt, oprecist, ja rentav onödigt. Arbetsgivarsidan vill att rapporteringen ska ske varje vecka eller åtminstone varje månad, men det skulle leda till en uppföljning av arbetstiden, vilket enligt vår tolkning står i strid med gällande tjänstekollektivavtal.

    Hur onödig en varje vecka upprepad rapportering skulle vara belyses av följande kalkyl: Låt oss anta att en professor ansvarar för ett TEKES-projekt till vilket han använder 100 timmar per år. Om professorn använder 15 minuter per dygn till rapportering av arbetstiden och den nödvändiga egna uppföljningen av densamma, betyder det 60-70 timmar på årsnivå, vilket gör att universitetens lönekostnader mot-svarar den summa som fraktureras av TEKES. Således försvinner den ekonomiska nytta som universitetet skulle dra av arbetstidsallokeringen i sin helhet till administration, i synnerhet om man måste anställa nya personer till att behandla allokeringsrapporterna. Att slösa värdefull arbetstid på allt fler onödiga förvaltningsrutiner är ingenting annat än ansvarslöst slöseri med universitetens krympande resurser.

    Eftersom allokeringen av arbetstiden motiveras med EU:s krav, skickade vi en inoffiell förfrågning om arbertstidsallokering till 20 professorer i 10 olika länder (Belgien, Canada, England, Frankrike, Italien, Nederländerna, Sverige, Tyskland, USA och Österrike). Ingen av dem som svarade hade rapporterat om tidsallokering varje vecka eller varje månad. Vid ett unviersitet redogjorde man för kostnadsstrukturen genom att bokföra användingen av arbetstid till olika uppgifter under två veckor per halvår. Vid de flesta universitet rapporterade man endast resultaten (publikationerna, lärdomsproven, studieavsnitten, forskningsfinansieringen o.s.v.), inte arbetstiden. Svaren genomsyrades av en bestörtning över hur förutsättningarna för akademiskt arbete förstörs, och t.om. kraftåtgärder rekommenderades.

    En naturlig rapporteringsperiod är ett år. Rapporten kunde utgå ifrån den redan existerande arbetsplanen som efter den gällande perioden skulle göras om till allokeringsrapport. Systemet innebär lätt byråkrati och ger så pålitlig information som möjligt.

    Statsrådets controller gav 8.10.2007 en rekommendation enligt vilken de som omfattas av helhetsarbetstid behöver rapportera om allokering en gång per halvår. Åtminstone vid universiteten i Joensuu, Uleåborg, Åbo och Vasa samt vid Tammerfors tekniska universitet håller man på att starta ett system som följer rekommendationen. Ett halvår är en acceptabel allokeringsperiod, eftersom en termin är ett naturligt avsnitt i det akademiska året. I controllerns brev konstateras dock att när det gäller kompletterande finansiering måste den arbetstid som direkt används till ett projekt rapporteras oftare.

    Enligt vår tolkning avses med “den arbetstid som direkt används till ett projekt” den tid för vilken den anställda får antingen arvode för projektledning eller ordinarie lön. Så baseras räkningen på en rapport om de timmar som använts till projektet. Ett sådant projekts existens kan inte innebära att också all annan arbetstid rapporteras oftare än två gånger om året. Således måste t.ex. sådana projekt vid Finlands Akademi som den ansvariga ledaren inte lyfter arvode för kunna rapporteras som en del av 1600 timmar och en gång per halvår.

    Enligt Statistikcentralens utredning gör universiteslärarna och forskarna mycket långa arbetsveckor. Universiteten utvecklas om den akademiska personalen tillåts koncentrera sig på det väsentligaste: forskningen och den forskningsbaserade högsta undervisningen. Med överdrivet tidsbruk vid byråkraktiskt pyssel förs den finska vetenskapen aldrig till toppen.

    Risto Laitinen
    Ordförande
    Professorsförbundet