Gott om gott – men än finns det jobb kvar
Hotet om budgetnedskärningar har hängt över vetenskapen redan så länge att retoriken har blivit etablerad och årsklockan innehåller en fast anteckning för motverkande åtgärder.
Text Maija S. Peltola Översättning leena-maija åberg-reinke
Efter alla vackra vetenskapspositiva tal med uppskattning för kunnande har man nu i vårt land vaknat till att agera, och till FUI-finansieringen styrs rentav äkta pengar. Utvecklingen går åt rätt håll, men det viktigaste är nu att koncentrera sig på tydlighet och långsiktighet, för med snabba ryck och införande av nya element åstadkommer man inget annat än krångel och extra jobb.
När finansieringen allokeras bör man beakta det faktum att de pengar som investeras i vetenskap inte bara ger upphov till innovationer och därigenom bidrar till det gemensamma bästa. I och med forskningsbaserad utbildning ökar kunnandet överlag, vilket gagnar hela Finland.
Världen kring oss har förändrats, så även vi. Det viktigaste är nu att fortsätta arbetet för en bättre gemensam framtid.
För hela vetenskapssamfundet utgör ansvarsfull värdering av forskare och forskning förutom ett värde i sig också ett element i det dagliga arbetet. Om universiteten finansieras med hjälp av resultatmätare med examina och publikationsforum typ JUFO som måttstock, är det klart att enheterna koncentrerar sig på just dessa. Samtidigt efterlyser man forskningens verkningsfullhet och toppexperternas deltagande i diskussionen.
I och med forskningsbaserad utbildning ökar kunnandet överlag, vilket gagnar hela Finland.
Här fungerar den bekanta ”du får vad du beställer” -logiken: Om det inte finns incitament, varför bry sig? En ansvarsfull värdering av en enskild forskare framhäver mångsidigt kunnande och deltagande bland hens meriter.
Samtidigt pågår äntligen en omfattande värdering av resultatstyrningsmodellen med därtill hörande finansieringsmodell. Om delandet av mångsidigt kunnande utgör en personlig merit och denna mångsidighet genererar pengar är det nu möjligt att närma sig frågan från två håll och finna en gemensam skärningspunkt.
Nu i slutet av mitt mandat som ordförande känner jag speciell tillfredsställelse då jag kan se hur det finska begreppet väitöskirjatutkija för doktorand har slagit igenom, hur det har skapats hjälpmedel för att underlätta stipendieforskarnas prekära situation, hur långsiktighet erkänns som målsättning på allt fler håll, och hur väl akademiskt ledarskap upplevs som en central framgångsfaktor.
Det är diskussionerna med våra olika samarbetspartner som har varit mitt arbetes salt.
Det är diskussionerna med våra olika samarbetspartner som har varit mitt arbetes salt. Som socker på bottnen har jag haft hela Forskarförbundet-familjen, med och för vilken det här arbetet utförs. Tack ska ni alla ha – arbetet fortsätter!