En uppmuntrande kram till dig, du lärare och forskare
Kollektivavtalet har precis blivit undertecknat. Lösningen påskyndades genom en strejkdag som ordnades vid Tammerfors universitet. De planerade strejkerna vid Helsingfors och Åbo Universitet hann inte bli verklighet.
Efter ett par strejkvågor har den statliga sektorn nått en lösning som följer den så kallade allmänna linjen, och den kommunala sektorn lyckades få fortsättning på sin lönelinje som överstiger den allmänna linjen. Universitetssektorns lönelösning följer den allmänna linjen. Det är uppenbart att lärarna och forskarna har förtjänat sin löneutveckling. I jämförelse med undervisningssektorns allmänna lönenivå ligger universitetsanställda ändå i en lönegrop. Att ha ett kall och brinna för vetenskap värmer inte särskilt länge.
Arbetsgivarsidan, alltså universitetsrektorerna, har i sin bloggserie under vårens lopp uttryckt sin oro för hur undervisningspersonalen vid universiteten orkar på jobbet. Oron är befogad, men till skillnad från rektorerna kan jag inte riktigt lika ivrigt som de erbjuda ett slutgiltigt skrotande av arbetstidsbestämmelserna som lösning. Här finns risken för att det är upp till den enskilda chefen att godtyckligt bestämma hur mycket olika arbetsuppgifter – i synnerhet undervisning – som inryms i den anställdas totalarbetstid. I ovannämnda bloggserie skiner igenom en strävan att få mer kraft från maskinen. En lärare som kroknar under full undervisningsbörda vinner inte mycket på en uppmuntrande kram.
Arbetsvälmående och ork på jobbet kunde främjas på så sätt att lärarna och forskarna skulle ha större autonomi i sitt eget arbete, och att arbetet skulle ha meningsfulla gränser. Det skulle vara till fördel för orken om parterna tillsammans kunde komma överens om gränserna och försegla dessa i ett avtal, och om gränserna alltid skulle beaktas automatiskt.
Det blir oundvikligen nya förhandlingsrundor. Det är då arbetsgivarsidan som bör ansvara för vilken dragningskraft lärarnas och forskarnas arbetsuppgifter vid universiteten har i framtiden. Nu har man kommmit överens om vissa experiment gällande arbetstiden, och det återstår att se vad experimenten består av och hur de kommer att genomföras vid olika universitet och deras enheter. Om löneutvecklingen börjar släpa efter och varje runda har sämre anställningsvillkor och arbetsförhållanden på agendan, behöver man inte förundra sig över att andra sektorer börjar verka attraktivare. Universitetsanställd, anslut dig till fackförbundet! Bara tillsammans är vi starka.
