Visioner och utsikter
Arbetet för att ta fram en vision för högskoleutbildning och vetenskap som ska sträcka sig fram till år 2040 håller på att bli färdigt.
Text santeri palviainen Svensk översättning Leena-Maija Åberg-Reinke
Olika intressegrupper har i hög grad engagerats i förberedandet av visionen, men på något sätt känns det som att en del synpunkter aldrig har framförts och diskuterats. Ett sådant tema är sättet hur människor möts vid högskolor och hurdana dessa möten är kvalitetsmässigt. Hur kommer lärare, forskare och studenter att förhålla sig till varandra år 2040?
Denna enkla men dock västentliga fråga styr många av de pågående reformerna. Detta gäller framför allt utrymmeslösningar, vilka som känt har sin prislapp i en värld av allt knappare resurser. Svaret på frågan ovan styr planeringen av arbetsutrymmena: hurdana utrymmen som skapas för att förbereda och hålla lektionerna, eller för handledning, forskning och många andra verksamheter.
För ett antal år sedan tvingades vi av pandemin till distansarbete, men att arbeta på distans söker fortfarande sin form. Många studenter efterlyser flexibilitet mellan distans-, när- och hybridundervisning utgående från den aktuella preferensen, och även många lärare och forskare njuter av motsvarande frihet.
Vi bör fundera på följderna om vi själva övergår till att arbeta enbart virtuellt, utan fysiska kontakter med andra människor. Ett motsvarande tryck är i samma omfattning obekant i mellersta Europa, eller på andra håll för den delen. Till exempel konferenserna är fortfarande i första hand närevenemang, låt vara att det också börjar finnas sätt att delta på distans. Det är dock någonting i vetenskapssamfundets interna växelverkan som går förlorat i distansarbete.
Världen kommer inte att förbättras med tvång. Redan för länge sedan lanserade något universitet en praxis enligt vilken undervisnings- och forskningspersonalen under terminerna skulle vara på sin arbetsplats fyra dagar i veckan. Praxisen mötte självfallet motstånd eftersom den även då stred mot gällande kollektivavtal, men formellt upphävdes den först nyligen.
Det ska vara arbetssamfundet självt som avgör hur undervisnings- och forskningspersonalens arbete organiseras på bästa sätt, och strukturerna bör stödja detta i stället för att begränsa sätten att arbeta. Inom den statliga sektorn har närvaron på arbetsplatsen väckt diskussion trots att de anställda räkningsmässigt inte ens har konkreta arbetspunkter.
Vid universiteten har en dylik utveckling inte synts till. Ännu är det möjligt för läraren-forskaren att arbeta på sitt campus. Förhoppningsvis förstörs den här möjligheten inte, eftersom följderna kan bli långtgående.
