Vem styr riktningen för vetenskap?
Universiteten och forskningsantalterna har som grunduppgift att generera oberoende vetskap som ska betjäna samhället på lång sikt.
Svensk översättning Leena-Maija Åberg-Reinke
Under de senaste åren har denna uppgift i allt högre grad hamnat i kläm. Finansieringsmodellerna betonar effektivitet, snabba resultat och extern finansiering, vilket styr forskningen i riktning mot kommersiella och politiska intressen. Samtidigt finns det en risk för att en kritisk, långsiktig forskning som utmanar samhället förblir i marginalen.
Det är inte bara fråga om pengar utan också om makt. När tonvikten för forskningsfinansiering förflyttas till samarbete med företag och politiskt definierade tyngpunkter, kan även forskningsfrågorna börja utformas i enlighet med finansiärernas logik. Vetenskapen är ingalunda immun mot styrning. Den riktar sig dit där det finns resurser. Vi ska inte skylla på forskarna, utan det är fråga om ett strukturellt problem i systemet.
Vid universiteten och forskningsanstalterna bör man nu fundera på hur de kan garantera förutsättningarna för kritisk forskning. Som första steg bör vi inse att forskningens frihet inte är någon självklarhet utan en princip som vi ständigt måste arbeta för. Att säkerställa forskningsfrihet förutsätter dock mera än högtidstal, det som krävs är konkreta beslut.
Grundfinansieringen bör förstärkas och riktas i synnerhet till sådan forskning som inte lockar externa finansiärer men som är samhälleligt nödvändigt. Forskning i demokrati, jämlikhet, miljökris eller välfärdsstat leder inte alltid till patent eller snabba innovationer, men den genererar förståelse som bidrar till att utveckla samhället i en rikting som är gynnsam för alla.
Vi bör utveckla finansieringsmodeller som skyddar forskarna för oskälig extern styrning. Samarbete med företag är i sig värdefullt, med därtill behövs mekanismer som säkrar forskningsfrågornas oberoende och resultatens öppenhet. Forskarna ska inte behöva hamna i en situation där kritisk analys utgör en risk för fortsatt finansiering. Dessutom måste vi försvara forskningsfriheten i den offentliga debatten. När den politiska stämningen blir alltmer inflammerad och vetenskapens autonomi ifrågasätts, ska universiteten och forskningsanstalterna förbli modiga. Deras uppgift är att generera forskning och vetskap som även är kapabel att utmana våra makthavare.
Kritisk forskning utgör demokratins ryggrad. Vetenskapens värde mäts inte bara i euro eller snabba fördelar, utan snarare i förmågan att se vidare än vad marknaderna och politiken gör. Därför upppmuntrar jag hela universitetssamfundet, dess intressentgrupper och varje vän av sann vetenskap att på en bred front påverka de politiska beslutsfattarna för att få till stånd ett vetenskaps- och forskningsvänligt regeringsprogram för nästa regeringsperiod.
