Skall en rektor sparkas?

Det plötsliga avskedandet av rektorn för Åbo Akademi pekar på ett grundfel i universitetslagen, skriver emeritusprofessor Tage Kurtén. En förbättring kräver att universitetskollegiets roll utvecklas och rektors omedelbara makt begränsas.

Text Tage Kurtén

År 2019 valde man ny rektor för Åbo Akademi (ÅA). För första gången blev det en person utifrån. Och för första gången var det en kvinna, Moira von Wright. Många såg det som ett bra uttryck för hur ett universitet skall fungera enligt den nya universitetslagen från 2009.

Drygt två år senare, i november 2021, fick den nya rektorn avsked på grått papper. Enligt henne själv (Hufvudstadsbladet (bakom betalmur) och Yle.fi) blev hon, utan att ha blivit förvarnad, inkallad till sittande styrelsemöte där hon förklarades entledigad med omedelbar verkan. Hon har efteråt också hävdat att hon inte heller senare fått en tillfredsställande motivering till beslutet.

Också det här sågs som ett uttryck för hur den nya lagen kan och får fungera. En rektor utnämns av styrelsen och bör avgå ifall sagda styrelse förlorat förtroendet för hen. Det är lättare att avskeda rektorn idag, än under den tid då alla anställda vid universiteten var statstjänstemän.

Det är lättare att avskeda rektorn idag, än under den tid då alla anställda vid universiteten var statstjänstemän.

Alltsedan 1970-talet har jag, fram till pensioneringen 2015, aktivt tagit del i styrandet vid ÅA. Bl.a. var jag ordförande för universitetskollegiet 2013–2014. Inspirerad av mina erfarenheter skrev jag en deckare som utkom ett knappt år innan ÅA fick sin nya rektor. Boken ville beskriva möjliga konsekvenser av New Public Management (NPM) som allt mera präglat universitetspolitiken sedan år 1990.

Det brutala avskedandet i november 2021 påminde mig om min bok. Berättelsen utspelade sig vid ett fiktivt Åbo Akademi. Också där skedde ett dramatiskt rektorsbyte, efter ett mord bland topparna vid universitetet.

Är det kanske så, att dagens universitetslag inte ger tillräckliga ramar för att ett universitet skall kunna fungera någorlunda friktionsfritt?

Är det kanske så, att dagens universitetslag inte ger tillräckliga ramar för att ett universitet skall kunna fungera någorlunda friktionsfritt?

I ett försök att belysa frågan vill jag peka på en bredare bakgrund till lagen 2009.

En process med början 1968

Universitetslagen 2009 var slutpunkten på en lång förändringsprocess. Den processen har akademiker i min ålder kunnat följa med på paradplats. Startpunkten låg i studentvåren 1968. Universiteten har efter det fullständigt förändrat karaktär, med oförutsedda konsekvenser.

Fram till början av 1970-talet präglades universiteten ännu av en 1000-årig tradition. Ett universitet bestod av en rad kunskapsområden ledda av samtidens bästa experter. ”En professor är kung i sitt rike.”, sa min professor ännu under 70-talet – med ett belåtet småleende. Universiteten bestod av många sådana små ”kungariken”. Och rektorn valdes av sina gelikar till att fatta de nödvändiga dagliga besluten.

Fram till början av 1970-talet präglades universiteten ännu av en 1000-årig tradition. Ett universitet bestod av en rad kunskapsområden ledda av samtidens bästa experter.

Studentrevolten var en revolt mot denna professorernas makt. Den ledde, också i Finland, till att universiteten demokratiserades. Professorerna förlorade sin suveräna position. Ämnesindelningen blev däremot kvar, i litet mera demokratiska former. ”Kungariken” blev till ”republiker”. Och valet av rektor förankrades i hela samfundet.

Staten stod samtidigt för huvudparten av kostnaderna. Dessa kostnader ökade i snabb takt. Staten övertog bl.a. ansvaret för tidigare privata universitet, bl.a. Turun yliopisto 1974 och Åbo Akademi 1981. Det blev dyrt.

Kring 1990 ville man på statligt håll minska kostnaderna. Dittills hade de befintliga utgifterna täckts via riksdagens årliga budget. Nu infördes en ny princip, inspirerad av NPM. Statsbidraget skulle i hög grad bygga på mätbara resultat vilka prissattes. Systemet skulle tvinga universiteten att anpassa utgifterna till resultaten.

Tanken tycks ha varit att små och ”olönsamma” ämnen med svaga resultat kunde identifieras och elimineras.

Lagen 2009

Större förändringar var trots allt svåra att nå. Universiteten ville inte spara genom att dra in ”svaga” ämnen. Och huvudansvaret för universiteten låg trots allt fortsättningsvis hos staten.

Här trädde lagen 2009 in. Det ekonomiska ansvaret övervältrades nu på universiteten själva. Merparten av dem blev ”autonoma” offentligrättsliga organisationer. Och den tidigare statsanställda personalen anställdes genom arbetsavtal. Därmed blev det enklare att dra in tjänster och de anställda kunde bli lättare att styra – enligt rädslans logik.

Lagstiftaren ville se en stark ledare som kan fatta snabba beslut, utan tungrott demokratiskt maskineri. Banden mellan rektor och samfund försökte man klippa av. En styrelse där minst 40 % av medlemmarna kommer utifrån skulle utse rektor.  Rektor blev ansvarig endast inför styrelsen.

Lagstiftaren ville se en stark ledare som kan fatta snabba beslut, utan tungrott demokratiskt maskineri.

Lagen införde visserligen ett universitetskollegium med representanter endast från samfundets egna led. Men utöver att kollegiet utnämnde varje ny styrelse fick detta, mera demokratiskt valda, organ endast en kontrollfunktion i efterhand. Större beslut behövde inte förankras utanför styrelse och rektor.

Lagen tycktes glömma att alla de gamla kunskapsområdena, de små ”republikerna”, fortfarande fanns kvar. Tanken att denna heterogena samling av olika kunskapsområden kunde styras av en enda stark ledare var närmast en utopi. Den nya lagen blundade dessutom för de demokratiska element som införts tidigare. Speciellt den övriga personalen och studenterna gavs inte någon tydlig roll.

Som professor Pertti Alasuutari påpekade i Acatiimi 5/2021 (s. 36) är ett universitet inte en fabrik utan ett levande samfund. Den självklarheten stöds tyvärr inte av lagtexten.

Varje styrelse står i idag ekonomiskt inför utmaningen att staten minskar på sitt bidrag. Hur nedskärningar skall ske ligger på rektors bord. Att vara rektor betyder idag att försöka tillfredsställa styrelsen och dess krav på ekonomisk balans. Men samtidigt skall rektor leda samfundet, dess forskare, lärare, studenter och förvaltningspersonal, i en god anda. Det är bäddat för fortsatta konflikter.

Att vara rektor betyder idag att försöka tillfredsställa styrelsen och dess krav på ekonomisk balans. Men samtidigt skall rektor leda samfundet i en god anda.

När man som den nya rektorn vid ÅA 2019 dessutom kommer in i detta spänningsfält utifrån, ställs man inför en i det närmaste omöjlig uppgift.

Några ljuspunkter?

Turerna kring rektorsfrågan vid ÅA hösten 2021 kan läsas i Åbo Underrättelser, Hbl och på Yles nyhetssidor.

Via dessa media får vi bilden att den nya rektorn vid ÅA inte hamnade i konflikt med styrelsen utan med det bredare samfundet. Bilden är trots allt inte helt klar.

Styrelseordförande Thomas Wilhelmsson lät ännu några dagar före avskedandet förstå att rektor hade styrelsens förtroende. Efter beslutet motiverade han det närmast med att rektor behandlat en rad anställda på ett oacceptabelt sätt. Det är trots allt svårt att finna motiveringen tillräcklig för det drastiska beslutet.

Ifall man läser universitetskollegiets protokoll blir bilden mera begriplig (se Johan Werkelin i Acatiimi 1/2022).  Intrycket blir där, att det närmast var kollegiet som kraftfullt och på eget initiativ agerade så att rektor fick gå. En till synes omöjlig situation fick därmed sin lösning.

Om det stämmer så visar det att samfundet trots allt, via kollegiet, kan spela en roll. Men det är en roll som inte är tydligt inskriven i lagen och som därför inte är formellt garanterad. 

Den roll kollegiet spelat är dessutom reaktiv. Den reagerar i efterhand. För att samfundet skall få ökat, och förutsägbart, direkt inflytande över beslutsfattandet krävs något annat. Också det är möjligt inom ramen för nuvarande lagstiftning. Det kan ske genom att man utvecklar ett regelverk där den formella makt som ligger i rektors händer delegeras nedåt i hierarkin på ett sätt som binder också rektor, t.ex. genom att rektors ledningsgrupp i större frågor skall fatta beslut som rektor inte kan förbigå.

Den roll kollegiet spelat är dessutom reaktiv. Den reagerar i efterhand. För att samfundet skall få ökat, och förutsägbart, direkt inflytande över beslutsfattandet krävs något annat.

En sådan utveckling kan man idag skymta, åtminstone vid ÅA. Det är en förändring som, paradoxalt nog, startades av den rektor som nu avskedats. Den utvecklingen tycks nu föras vidare av den i februari valda nya rektorn.

Man kan önska att avskedandet av sittande rektor därmed är och förblir en sällsynt parentes i vår finländska universitetsvärld.

Senaste på svenska

Töihin tarvitaan: tohtori

Kun Satu Koivisto väitteli vuonna 2013, tohtoreiden pelättiin valmistuvan kortistoon. Vajaassa kymmenessä vuodessa tilanne on kääntynyt päälaelleen. Nyt Koivisto on Haaga-Helian tutkimuspalvelujohtaja ja toivoo ammattikorkeakouluihin paljon nykyistä enemmän tohtoreita.