“Kunde vi prata finska?”
De finländska universiteten blir allt internationellare. Utvecklingen hörs tydligt i universitetens laboratorier, kafferum och restauranger. Också det engelskspråkiga undervisningsutbudet har ökat vid universiteten.
I förvaltnings- och ledningsuppgifter är förändringen dock inte lika synlig, eftersom det är våra nationalspråk som är de officiella förvaltningsspråken. I dessa uppgifter måste man arbeta med finsk- eller svenskspråkiga dokument.
Det torde inte vara önskvärt att alla lednings- och förvaltningsuppgifter axlas på dem som talar finska eller svenska. Med tanke på utvecklandet av arbetsplatskulturen skulle ökad diversitet i alla slags uppgifter vara en fördel.
Ur avancemangssynvinkel är det skadligt att lednings- och arbetsuppgifterna har fördelats ojämnt. Då uppgifterna har hopat sig på dem med ett nationalspråk som modersmål minskar dessa personers möjligheter att rikta sin tidsanvändning till akademisk meritering, medan de som inte behärskar nationalspråken i praktiken förlorar möjligheterna till karriär inom lednings- och förvaltningsuppgifter. Professor Janne Saarikivi har gjort en utredning av våra nationalspråks ställning i högskoleundervisning och vetenskaplig forskning. Utgående från utredningen lyfter jag här fram två verksamhetsmodeller som säkert skulle fungera väl när det gäller att förstärka nationalspråkens ställning.
Vi bör skapa sådana strukturer att internationella experter verkligen kan lära sig våra nationalspråk som en del av sina arbetsuppgifter. Det förutsätter säkert både resurser och planering av arbetstiden, men jag är övertygad om att det skulle vara lönande på många sätt. Å andra sidan bör vi skapa nya arbetssätt som lämpar sig för flerspråkigt arbete. För oss finländare är det mycket typiskt att att vi som tecken på artighet byter användningsspråket till engelska genast när det finns en närvarande som inte talar finska eller svenska som modersmål. Nackdelen av vår artighet är att vi samtidigt tar bort möjligheten att lära och förkovra sig i att delta i ett samtal på våra nationalspråk.
För mig själv var det en ögonöppnande upplevelse då en forskardoktor av utländskt ursprung efter vår engelskspråkiga diskussion sade långsamt på god finska: ”Tero, kan vi komma överens om att framöver prata finska, och jag vid behov kan byta språket till engelska.”
