Väsentliga och oväsentliga saker
Ända sedan jag blev grundexamensstuderande har jag under de senaste 35 åren blivit helt införlivad i den akademiska världens bubbla. Som förbundets nya ordförande, i en verksamhetsmiljö som är något avvikande från universitetet, har jag fått uppleva någonting överraskande.
Som ordförande har jag nu blivit ombedd att hålla anföranden eller bli intervjuad av media. Vid sidan av att sköta om medlemmarna är Forskarförbundet i likhet med de övriga utgivarna av Acatiimi en viktig vetenskaps- och högskolepolitisk påverkare. I Helsingfors hör besök med avsikt att främja olika ärenden till vardagen.
På Forskarförbundets byrå jobbar cirka tio anställda. När ordföranden till exempel blir ombedd att hålla ett anförande någonstans står experterna på byrån omedelbart till hens tjänst. Eventuella frågor i anknytning till resor sköts av ledningens assistent, när det gäller att skriva ett anförande eller kläcka idéer till artiklar får ordföranden hjälp av t.ex. förbundets sakkunnig, kommunikationschef eller verksamhetsledare. Förbundets byrå är på tidens nerv såväl i högskolepolitik som i världens gång överlag. Det är faktiskt en kolossal mängd kunnande med hjälp av vilket förbundets och dess medlemmars intressen bedrivs.
Eftersom jag är van vid universitetets gör-det-själv-verksamhetsmiljö upplevde jag det till en början som rätt förbryllande att jag som ordförande verkligen hade möjlighet att koncentrera mig på det väsentliga, med andra ord på den uppgift som jag hade blivit vald till. Att leda förbundet, främja förutsättningarna för forskning i Finland och förbättra forskarnas och lärarnas arbetsliv.
Jag har faktiskt redan länge haft den känslan att vi alla också sysslar allt mer med oväsentliga saker vid universiteten. Efter allehanda sparåtgärder har nya uppgifter fogats till våra arbetsbeskrivningar. Detta gäller universitetens HELA personal. Lärarna och forskarna måste i allt högre grad sköta uppgifter som hör till administration. Också förvaltningspersonalens arbetsbeskrivningar har för sin del utvidgats samtidigt som organisationerna håller på att uttunnas.
Jag drömmer om en finansiering för högkoslesektorn som sträcker sig över valperioderna och som är hållbar och tillräcklig. Utan tvivel skulle det höja högskolesektorns produktivitet om alla kunde koncentrera sig på sina kärnuppgifter i en stabil verksamhetsmiljö.
