Din främsta intressebevakare är du själv
Förhandlingarna om kollektivavtal står igen för dörren. Förbundens målsättningar fogas samman på basis av indata från medlemmarna, och maskineriet bakom organisationernas beredskap oljas igen för att stödja förhandlingarna.
Förr eller senare stiger vit rök upp som signal för ett nytt avtal, och livet återgår i sina gamla fåror. Förbundens förtroendepersoner samt arbetarskyddsfullmäktige stödjer dig i problemsituationer, men vem är egentligen den universitetsanställdas främsta intressebevakare?
Det är du själv. Chefen, en kollega eller representant för förbundet, eller förtroendemannen har endast begränsade möjligheter att hjälpa dig om du inte själv aktivt medverkar för dina intressen. De viktigaste produkter som du mot din lön säljer till arbetsgivaren är din arbetstid och expertis. Att kontrollera hur den årliga arbetstiden på 1612 timmar fylls har visat sig vara problematiskt, och således uppmuntrar och rentav uppmanar jag dig att följa din egen arbetstid, vilka uppgifter som ingår och hur det hela motsvarar din arbetsplan.
Långt borta är tiden då man talade om ”undervisningsskyldigheter” eller hur mycket kronologisk tid man tillbringade i katedern. Till buds står i stället en massa diverse uppgifter som inte automatiskt kan placeras i något tydligt fack, eller som inte ens indirekt syns i arbetsplanen. Det ligger i lärarens och forskarens intresse att göra upp en arbetsplan och revidera den när uppgifterna förändras, och sett i detta ljus är det viktigt att du själv vet vad du använder din arbetstid till.
Expertis är också en central del av det paket som den universitetsanställda för med sig. Det är lika väsentligt att hålla koll på hur expertisen utnyttjas som det är när det gäller arbetstiden. Att överlåta sin expertis mot vederlag styrs dock av begränsningar, och allt som utförs i anställningsförhållande hör inte automatiskt till arbesgivaren.
Därför ligger det i varje universitetsanställdas eget intresse att också bemöda sig om upphovsrättigheterna. Vid den punkten är var och en förutom sin egen även kollegans intressebevakare. Hur resurserna för undervisning och forskning fördelas borde alltid basera sig på frivillighet, och vädjan till kollegialitet eller historisk praxis kan aldrig vara grunden för att ställa någonting till allmänt förfogande.
