Den som har råd rider
Av hävd har avgiftsfri utbildning ansetts vara en av den nordiska samhällsmodellens hörnstenar som har jämnat ut förmögenhetsklyftorna mellan olika samhällsklasser och även möjliggjort högskoleutbildning oberoende av den studerandes bakgrund.
Svensk översättning Leena-Maija Åberg-Reinke
Denna modell har börjat vittra sönder som ett resultat av olika genomförda och planerade reformer i högskoleutbildningen. Sedan länge har avgiftsbelagda prepkurser som förberett de sökande för urvalsproven till de mest eftertraktade utbildningarna placerat sökandena i en ojämlik ställning.
Nivån på de sociala förmånerna för studenter har släpat efter kostnadsnivån, vilket för sin del har påskyndat utvecklingen. Redan nu finns det betydande skillnader i studenternas förmåga att finansiera studierna.
Möjligheterna till kontinuerligt utvecklande av det egna kunnandet har försvagats i och med slopandet av alterneringsledighet och bidrag för vuxenutbildning samt andra stödformer. Nya, ersättande strukturer har inte heller kommit till. En enda karriär med en enda examen i bakfickan motsvarar dock inte längre samhällets realiteter.
Samtidigt planeras höjda avgifter för kontinuerligt lärande. Det färskaste exemplet är de avgiftsbelagda examina som håller på att utarbetas inom ramen för öppna universitetet, låt vara att merparten av utlåtandena ställde sig negativa till förslaget.
I en budgetfinansierad finansieringsmodell skulle de insamlade avgifterna säkerligen leda rätt snabbt till en frestelse att skära ned på budgetanslagen med motsvarande belopp. Detta har hänt bland annat i Storbritannien, där höjda terminsavgifter har gått hand i hand med minskad offentlig finansiering. Detta har resulterat i en finansieringskris vid universiteten och ökad skuldbörda hos studenter.
När vi funderar på realistiska alternativ ställer man sig frågan ifall terminsavgifter som skulle täcka kostnaderna delvis eller helt kunde leda till verkliga förbättringar i studentupplevelsen eller lärarens arbete. Skulle grupperna vara mindre? Skulle den studerande få mer individuell undervisning och handledning för sin avgift än i det nuvarande systemet som baserar sig på budgetfinansiering? Det är högst tveksamt.
I stället kan vi se en vision där lärarna måste marknadsföra sina utbildningsprogram, vilket igen stjäl tid från undervisning, handledning och forskning. Om reformerna leder till att den offentliga finansieringskanalen förfaller, kan det bli besvärligt att lappa upp den.
